Rappladder

Jag har märkt att ju mer jag har att skriva om, desto mer drar jag mig för att blogga. Det är ju så mycket jag missat att berätta. Så många bilder jag egentligen borde ladda upp.

Jag håller det enkelt (vilket betyder att jag babblar på). I fredags efter jobbet rusade jag till tåget mot Skåne och Kristianstad. På väg ner gick jag igenom det jag skulle säga under mitt 40 minuter långa föredrag, och hoppade på en uppmaning från Katarina Wennstam på Instagram om att donera ett arvode från ett författarframträdande till flyktinghjälp. Mitt arvode från bokfestivalen i Kristianstad var inte jättestort, men det fick gå till UNHCR.

Klockan nio damp jag ner i Kristianstad och hittade mitt hotell och mitt budgetrum där jag sov förvånansvärt bra efter att ha skrivit rent talarkort till klockan ett på natten. (Kände mig lite som femte hjulet när jag klev in i samma hiss som Ann Heberlein med date.)

Dagen därpå kom förläggare Charlotte som kört från Kalmar förbi hotellfrukosten och tog en kaffe (en snygg kvinna frågade mig på engelska om hur frukosten funkade. När jag såg programmet för bokfestivalen fanns hon där. Hon var en känd spoken word-artist från England.), innan vi skildes åt för att någon timme senare mötas på gågatan vid ett regnvått bokbord som tack och lov torkade snabbt i solen. Där han vi sälja ett gäng böcker innan nästa skyfall kom. Jag övergav stackars Charlotte för att luncha med min bror som kommit från Malmö för att lyssna på mig, och för att snabbrepetera det jag skulle säga.

Susanna Alakoski pratade samtidigt som jag, så jag var beredd på att det inte skulle vara särskilt många i min publik. Men när jag gick in i salen satt där ungefär fyra personer, av vilka min bror och Charlotte var två … Som tur var fylldes det på och det var till sist ett tjugotal personer som lyssnade. Jag pratade i ”mygga” för första gången och det gick riktigt bra. Jag kom ihåg allt jag skulle säga och trots att jag inte hade klocka höll jag tiden riktigt fint – har räknat ut att jag hinner drygt 500 ord på tio minuter. Kan vara bra att veta för framtida evenemang 🙂

Efteråt signerade jag ytterligare ett par böcker, medan kön ringlade sig ganska mycket längre fram till Susanna Alakoski. Och jag hann se / skymta Christoffer Carlsson, Katerina Janouch, Yvonne Hirdman och några till, men tyvärr inte lyssna på någon. Å andra sidan lyssnade jag på så många under förra helgens författarklinik.

Vis av ålder och stinn av Pepcid hade jag fattat beslutet att inte ”passa på att hälsa på släkt och vänner på andra sidan Skåne lite snabbt under söndagen” som jag först hade fått för mig, och efter att ha fikat med min bror (så skönt att för en gångs skull inte behöva vara den som bar hem böcker och rollup utan kunna överlåta det åt förläggaren) så satte jag mig på tåget hem igen. Riktigt roligt och intressant var det att få vara med. Och det lilla jag såg av Kristianstad var fint.

Känns bra att ha bockat av en av de stora grejerna för hösten. Trodde jag skulle skriva på tåget, men skrev inget alls på vägen ner och ett par hundra ord på vägen hem. Resten av tiden satt jag och pillade på mobilen / slumrade / hoppades att jag inte skulle bli magsjuk av att ha råkat gå in på toan efter att någon hade spytt i handfatet. Ni vet sånt man ägnar sig åt på tåg. Elva på nattkröken var jag hemma i radhuset igen.

På söndagen bytte jag min tjusiga blus och kavaj mot mysbrallor och linne och hängde i fåtöljen exakt hela dan, med regnet hällande utanför. Precis vad jag önskade mig. Lyckades både skriva 1000 ord, kolla på Babel och laga kyckling med mango chutney. Lite tända ljus på det, och redo för jobbvecka igen. SÅ mycket lättare att vara redo för jobbvecka när man vet att man får stanna hemma på torsdag och skriva 🙂