manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


12 kommentarer

Rensar i röran

Tjopp. Tre kapitel bort. Femtontusen tecken, Tvåtusensjuhundra ord. Bortrensade, bara sådär. Vilken befrielse! Så luftigt och fint det blev.

Fick en ingivelse igår natt, när jag gått och lagt mig. Inledningen höll på att bli för tung. Bikaraktärerna förökade sig som mördarsniglar, och händelserna blev mer och mer invecklade. Inledningen höll på att bli en historia för sig själv. Proportionerna blev helt fel, som en skoluppsats i lågstadiet som heter ”Min semester på Gotland” och bara handlar om packningen, och resan med bil och hur man köade till färjan och slutar med ”Nu var vi äntligen framme på Gotland!” Mitt manus höll på att bli så.

Därför. Tjopp. Tre kapitel bort. Nu när riset är bortgallrat går det att se berättelsen igen. 

Annonser


2 kommentarer

Insikt

Dagens skrivna ord: Noll

Dagens skrivarinsikt: En halv. Kanske.

Jag har som sagt svårt att komma upp i tempo med det manus jag håller på med. Det tenderar att röra sig bakåt, och introdelen blir bara längre och längre. Men det största problemet är att jag helt enkelt inte skriver på det. Och är det någonting som krävs för att skrivandet ska gå framåt, så är det just att man skriver. Har jag hört.

Så jag tänkte att jag nog egentligen ville sticka emellan med något kortare projekt. Fokusera på annat. En novell, eller kanske flera. Det kunde ju vara trevligt. På Facebook hade jag sett flera planerade antologier fladdra förbi, där man fortfarande hade chans att lämna bidrag. Så jag satte mig ner och letade upp potentiella projekt. Jag hittade fem stycken, varav tre tangerar sådana texter jag skriver på kursen i skräck, fantasy och SF. Perfekt! Nu var det bara låta idéerna komma till mig.

Det var bara det att… jag inte hade någon lust. Inga idéer. Ingen ork att sätta mig ner med en novell.

Jag ska skriva en jaktscen som nästa kursuppgift. Det får räcka som avstickare. I övrigt vill jag faktiskt ägna mig åt mitt manus. Jag vill komma in i det där skrivruset, där det bara går framåt, och man har roligt, och man plötsligt på väg till jobbet inser att en karaktär har en dold agenda eller att ett kapitel måste läggas till.

Jag måste ge mig själv ett skrivmål som jag faktiskt försöker hålla. För mitt manus lockar betydligt mer än noveller.

Det var dagens halva insikt.

Nu gäller det att omsätta den i praktiken,


23 kommentarer

I give you – din nya målbild

Emelie Schepp, alltså.

Jag vet knappt var jag ska börja. Hon har sålt en bra bit över 30 000 exemplar av sin debutbok ”Märkta för livet” och är den bäst säljande egenutgivaren i Sverige. Hon har även lyckats med att ha en releasefest med röd matta och en splitter ny BMW, och där hon sålde tusen böcker – utan att betala en krona för arrangemanget. (Hon lyckades få ha sin release på ett stort köpcentrums jubileum, och blev helt enkelt ett av dragplåstren på jubileet. BMW var glada åt att få visa upp en bil, och det skadade inte att bilmärket förekommer i hennes bok.) Hon har stått i en monter på bokmässan och sålt tusentals böcker – trots att alla sade att ”på bokmässan säljer man inte så mycket” och utan att betala en krona (hon tog kontakt med ett företag och frågade om hon fick stå i deras monter, och såg till att ha ett riktigt brakpris på sin bok.). Tjejen har på helt egen hand lyckats snacka in sig i stora bokhandelskedjor, på stora livsmedelskedjor…

Målmedveten är det minsta man kan kalla Emelie Schepp. Som så många andra skrev hon en bok, skickade in den till förlag så snart hon satt punkt, blev refuserad från ett håll, fick vänta, vänta och vänta lite till på svar från ett annat håll. Till sist tröttnade hon på att vänta och sade åt förlaget att slänga manuset, för hon skulle minsann ge ut sin bok själv.

Som målbild hade hon den tidens bäst säljande egenutgivare, Kaj Karlsson, som då sålt 16 000 exemplar av sin debutbok. En fantastisk siffra. Emelie Schepp hade inte som mål att sälja hälften så bra, eller ens lika bra, som Kaj Karlsson. Hon skulle sälja bättre.

Det har hon alltså gjort nu. Dessutom har hon landat en agent, sålt sin bok till sju länder, och fått ett bra kontrakt med ett storförlag som headhuntade henne.

Så vad har hon då för tips, för den som vill sälja?

Jo, här är en lista med godbitar som hon delade med sig av i onsdags, till alla oss som var på Litet förlag för att lyssna på henne:

  1. Inspireras av andra, men se bara till det som DU kan göra. Tänk INTE ”oj vad bra hon är, så där bra kommer jag aldrig kunna skriva / sälja, så det är lika bra att jag låter bli.”
  2. Visa vad du vill, och vad du kan. Ta chansen att synas när du har den.
  3. Våga få nej. Vad är det värsta som händer? Du får nej. Du exploderar inte.
  4. Tänk stort. Visst är det kul med ett releaseparty för vännerna, men kan du ha det på till exempel ett köpcentrum och bjuda in en hel kommun, kommer du att synas mer och sälja fler böcker.
  5. Tänk hela tiden kvalitet och varumärke. Snyggt omslag, korrekturläst och väl redigerad inlaga. Var välklädd när du representerar din bok. Tänk på vad och hur du skriver och visar på din blogg / författarsida / instagram. Lägg en fin duk på spånbordet du ska signera vid. Om din bok säljs på ett udda ställe – som i en antikhandel eller ett café – så kolla upp den då och då så att den inte ser dammig och övergiven ut.
  6. Var proffsig. Ska du kontakta en potentiell försäljningskanal så ska du boka möten på rätt sätt, vara väl förberedd och ha med dig ett bra säljmaterial – precis som om de skulle ha träffat ett stort förlag.
  7. Var fullständigt prestigelös. Det rör sig mycket folk i köpcentrum, matbutiker och på marknader. Sälj din bok där människorna finns, inte där du får mest finlitterära poäng.
  8. Pitchen ska sitta! När någon frågar vad din bok handlar om ska du snabbt kunna ge en kort och säljande beskrivning av handlingen. (Det här är någonting jag definitivt måste öva på.)
  9. Våga sälja din bok. Du skulle kunna stå och skrika ”kom och köp” om någon annans bok, så varför inte om din egen? Låtsas att det är en tub kaviar eller en tröja som ska säljas, om du vill undvika att det känns för personligt.
  10. Om du är på en mässa – var om möjligt i montern hela tiden, så du inte missar några potentiella köpare.
  11. Att sälja är bra, men att synas är också väldigt bra. Även om ingen köpte din bok på signeringen så såg de dig och boken. Nästa gång de kommer in i bokhandeln känner de igen omslaget, och då kommer några att köpa den.
  12. Är du utgiven på ett stort förlag, litet förlag eller egenutgivare – so what? Det är bara branschen som sätter hinder, inte läsarna. Läsarna bryr sig inte ett skvatt om vilket förlag du är utgiven på. De vill ha en bra bok.
  13. Ett välkänt förlag kan fixa in dig i butikshyllorna, men de kan inte sälja boken åt dig. Det är bara du som kan signera, prata för boken, delta i författarkvällar och så vidare.
  14. Om du är egenutgivare – lär dig bokbranschen. Hur fungerar inköpskanalerna, hur måste en pocket vara märkt?
  15. Det påstås att böcker har en väldigt kort livslängd – men så länge du marknadsför din bok är den inte död. Fortsätt marknadsföra!
  16. Uthållighet är underskattat.
  17. Var kan du hitta läsare? Och var kan du hitta läsare som sedan kommer att prata gott om din bok? Ta kontakt med bokbloggare som bloggar i din genre, bokcirklar, lotta ut boken i lokaltidningen… Ta alla tillfällen att synas.
  18. Var passar din bok extra bra? Är du född i Sveg – ta kontakt med en lokaltidning. Är du snickare på dagtid – se om en branschtidning vill skriva om ”snickaren som skrev en bok”. Handlar boken om en man som älskar fiske? Kanske en fiskeförening vill sälja den till sina medlemmar?
  19. Ha alltid ett par exemplar av boken med dig, man vet aldrig när en potentiell köpare dyker upp.
  20. Och ett tips, som hon fått med sig hemifrån: Det kostar ingenting att vara snäll.

 

Nu kanske du tänker: ”Usch, allt det där orkar jag inte göra. Dessutom har jag inte någon marknadsföringsbakgrund, och kan inte snacka med folk, eller ser sådär snygg och proffsig och framgångsrik ut. Och 30 000 böcker är ändå helt ouppnåeligt.”

Se då första punkten på tipslistan. Vad händer om du i stället skulle tänka: ”Hm, det där med att man faktiskt syns på en signering, även om man inte säljer, det är ju bra att tänka på. Och jag har faktiskt inte kontaktat tidningen där jag har sommarstugan.”?


2 kommentarer

Doktor Sömn

”Historien upprepar sig”, skulle man kunna säga.

Jag lovade för länge sedan att säga vad jag tyckte om Stephen Kings Doktor Sömn, fortsättningen på Varsel eller The Shining om du föredrar den engelska titeln. Och den snabba versionen är – jodå, den var helt okej. Jag gillade den till och med. Som väntat var den snabbläst. Jag blev överraskad ett par gånger, och fick härligt onda aningar mellan varven. Men jag blev inte skrämd. 

Klart att historien om en samling varelser som slaktar och torterar barn för att ”dricka deras själar” inte är jättegosig, men om jag läser en bok med den handlingen av Stephen King vill jag sitta och hoppa, skrika ”nej, bjud för allt i världen inte in honom”, eller ”spring!” för mig själv. Jag vill undra hur i helskotta karaktärerna ska kunna ta sig ur den här situationen. Jag vill känna mig mörkrädd när jag lägger ner boken. Och det gjorde jag inte, mer än precis i början då Doktor Sömn faktiskt har scener som är lika läskiga som i Varsel.

Nu tror jag egentligen inte att Stephen Kings syfte med den här boken var att skrämma skiten ur folk. Inte på det vanliga skräck-sättet i alla fall. Jag tror han ville berätta en mycket mer mänsklig berättelse, om Danny – eller Dan som han kort och gott kallas som vuxen – och hur han utvecklas från en trasig pojke till en hel man. Och den delen av berättelsen, Dans alkoholism i kombination med hans förmåga att se syner, är bra. Sällan har en karaktär en så bra anledning att dricka för mycket. Och sällan har en karaktär så stor anledning att inte dricka en droppe. 

I första halvan av boken undrade jag varför Stephen King valt att koppla historien till Varsel över huvud taget – mer än av rent försäljningsmässiga skäl. Jag tyckte den lika gärna hade kunnat stå på egna ben. I andra halvan blir det mer tydligt vad kopplingen är, och just att Doktor Sömn delvis sätter händelserna i Varsel i ett nytt ljus gillar jag.

Varsel var den första Stephen King-bok jag läste, och då var jag inte gammal. Sedan har jag självklart sett filmen. Jag minns en del från boken, men färgas av filmen, och det kan möjligen vara idé att läsa om Varsel innan du ger dig på Doktor Sömn.

Kort sagt, läs den om du vill, men det är inget måste. Jag vidhåller att Staden som försvann är den bästa Stephen King-boken (jag har absolut inte läst alla, så du behöver inte tro mig) och att novellerna ofta är mer obehagliga än romanerna.

Bonuskommentar: Jag har vid flera tillfällen märkt att när man diskuterar en bok eller skriver om den, så växer den och blir mer intressant. Egentligen borde man kanske skriva en snutt om varje bok man läser. Egentligen. Borde. Kanske.


6 kommentarer

Skränande fåglar

Igår gick jag och maken genom Gävle vid midnatt, från föräldrarnas hus där vi dumpat barnen, till Grand hotell där vi skulle bo (stackars oss…)

Staden låg mer eller mindre öde, men ljus syntes genom kyrkans dunkla fönster. På himlen skränade fåglar, fiskmåsar i mängder, hesa som vildvittror och dämpade röster hördes från ån. Mitt i city rörde sig fler människor, och en man satt på trottoaren och trummade, men sedan glesnade det igen. Strax bredvid hotellet låg ett hus med pelare och märkliga symboler, helt nedsläckt förutom i ett vindsfönster där någon rörde sig bakom rutan. Det visade sig att huset tillhör ett ”hemligt broderskap” (jo det är sant.)

Kort sagt, Gävle en långfredagsnatt osade av inspiration för någon med min hjärna. Blir helt i gasen bara av att tänka på det.

Glad påsk!


10 kommentarer

Marknadsföring

På onsdag ska jag lyssna på Emmelie Schepp, Sveriges mest framgångsrika egenutgivare, när hon berättar om marknadsföring och sina erfarenheter i bokbranschen. Det hela äger rum på Litet förlag http://litetforlag.se och jag är galet taggad.

Oavsett hur och var man blir utgiven kommer man att vinna på att kunna hitta läsare och ”snacka för varan”. Har redan flera idéer på vad jag skulle vilja göra med mitt manus. Sedan är jag väl medveten om att tänka och göra inte är samma sak…

Hur som helst, ses vi där?


4 kommentarer

Man kan ju ändra sig

Jag tror då och då att jag har kommit till insikt om hur jag fungerar. Jag kände till exempel starkt hur jag inte ville ha för mycket åsikter under arbetet med råmanuset, eftersom det hämmar mig.

Nu har jag fått kritik och åsikter igen, eftersom det är så det går till på min skrivarkurs. Den här gången var det jättebra. Jag håller med om att de olika kapitlen inte passar ihop. Nu har jag bytt ut min maffiascen a la Tarantino, till en mindre våldsam men mer skruvad scen som smälter bättre ihop med Gaiman-stuket. Både jag och de kursare som har läst håller med om att det blir bättre. Dessutom fick jag kommentarer om huvudkaraktären, och om överbryggningen mellan scener. Precis vad jag behövde just nu, för att tvingas tänka ett varv extra och få bättre skjuts i skrivandet.

Jag har tydligen ingen aning om hur jag själv fungerar, men just nu känns det som texten fungerar bättre och bättre.


4 kommentarer

Leder sjukhetsligan

Mår bättre efter ett dygns vila och var på jobbet igår. Sen skrivarkurs. Min tur att få kritik på mitt blivande manus. Det var i samband med detta omdömet ”leder sjukhetsligan” dök upp. Men hur kul det än kan vara att göra det, så finns det risk att skrämma bort läsare, och det redan i första kapitlet, eftersom det är det som är sjukast (start with a bang tänkte jag).

Sedan kan man ju muttra över vad som egentligen är sjukt, när deckarförfattare kan tortera och plåga mordoffer hur mycket som helst, men så fort nån ger sig på ett litet husdjur så blir det ramaskri. (Minns ni noshörningen Nelson förresten?)

Hur som helst, det kapitlet ska göras om. Jag fick en idé inatt som är mycket ”snällare” och mer skruvad, och som kommer att passa bättre in med resten. Där finns nämligen mitt stora problem: Jag har tydligen skrivit var för sig bra kapitel, men i helt olika böcker.

Prologen är som Theorin
Kapitel ett: Tarantino
Kapitel två: Gaiman
Kapitel tre: Scooby Doo

(Inga dåliga liknelser, eller hur? Synd bara att de spretar så :-))

Nu ska jag försöka pussla ihop det här till någonting mer sammanhängande. Tror jag tar sikte på Gaiman.

Annars då? Jotack. Försöker tänka ut alternativa och säljande titlar. Inte så lätt som det låter.


4 kommentarer

Skruttigt

Tog försiktiga kliv och stod för en gångs skull still i rulltrappan. Höll mig på avstånd, bet ihop tänderna och andades genom näsan. Satte mig där ingen annan satt, försökte se så avvisande ut som möjligt och stirrade stint ner på mobilen. Det funkade. Jag tog mig hem utan problem och däckade på soffan. Sedan flyttade jag mig vidare till sängen och sov tills resten av familjen kom hem.

Knäppt nog tillbringade jag hemresan med att
A: registrera hur det känns att må illa, eftersom det kan användas för framtida skrivande.
B: planera uppgifter som ”jag skulle kunna göra om jag ändå tillbringade eftermiddagen hemma” (PR-utskick för novellsamlingen, svara på mejl, skriva på mitt manus, kommentera en kursares manus, läsa…) Eller hur. Skyller dessa vanföreställningar på sjukdomsanfrätt hjärna.

Soffa, säng, sova, saft senare är jag något piggare, slappar i fåtöljen, har mejlat. Och det är nog ungefär det jag tänker göra idag. Kanske lite mer soffa, säng, sova. Kanske, kanske att jag orkar läsa.

Har läst ut Doktor Sömn förresten. Återkommer med kommentarer när orken är tillbaka.


16 kommentarer

Milstolpe

Det går ryckigt. Det går segt. Det blir inget strålande resultat i det här skedet. Men, och det är ett viktigt men, det går framåt! Passerade 100 000 tecken ikväll. En milstolpe för det här manuset. 

Lunchen i fredags då? Jo tack, den var trevlig. Hade sällskap av en viss redaktör som, om allt går vägen och inget otippat händer, snart kan komma att kallas för min redaktör. En milstolpe för hela mitt skrivande.