manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


Lämna en kommentar

Skrivtips – när tiden finns, men inte lusten, energin och fantasin

Om jag minns rätt, så var i ett gammalt nummer av Tidningen Skriva jag läste tipset om hur man kan komma loss när man har kört fast. En dag framför datorn när man vet vad det är man vill berätta, men man absolut inte känner någon inspiration och inte vet hur man ska börja. Sådana dagar har jag ganska ofta, särskilt om jag är trött. Testa att göra såhär:

Skriv ner vad det är som ska hända i boken nu, mycket enkelt. Till exempel: ”Huvudpersonen är ute och springer, hen stukar foten och då dyker en främmande person upp och hjälper hen hem. Personen går sedan, men lämnar sitt nummer.”

Bara där är du redan igång, åtminstone lite grann.

Du kanske börjar fundera på hur vädret är, hur huvudpersonen känner sig, på vilket sätt lyckas hen stuka foten? Ramlar i en trapp, trasslar in sig i någonting? Har hen för stora skor? Varför då i så fall. Är det soligt och fint och bra väder för en springtur, eller är det regnigt, halt och lerigt och därför lätt att stuka foten? Och hur är den där främlingen som dyker upp så lägligt och erbjuder sin hjälp? Är hen charmig, öppen och rar, överdrivet trevlig på ett misstänkt sätt, eller stram och korthuggen? Ung eller gammal?

Skriv hela tiden ner det du kommer fram till: ”Det är sol. Huvudpersonen är deppig över alla lyckliga par. Några barn har glömt ett hopprep på vägen som huvudpersonen snubblar på. Personen som erbjuder sin hjälp är förälder till ett av barnen.”

Därifrån fortsätter du brodera ut. Och om det funkar som det ska så märker du att rätt vad det är så sitter du och skriver på själva kapitlet.

Det här knepet använde jag mig av när jag körde fast för några dagar sedan. Och för mig fungerar det riktigt bra. Faktiskt fungerar det så bra att jag blev sugen på att utveckla scenen ovan, som ju bara skulle vara ett exempel för att förklara metoden.

Funkar det för mig kanske det funkar för dig. Du förlorar ingenting på att testa.

Annonser


Lämna en kommentar

Tidningen Skriva

Jag har i veckor gått och tittat efter nya numret av Tidningen Skriva. I tisdags fanns det äntligen på pressbyrån när jag tittade in på vägen hem. Så jag köpte tidningen, kastade mig över den och läste slut på den innan jag släckte lampan. Nu är det jättemånga veckor kvar tills nästa nummer kommer.

 


Lämna en kommentar

Sackar

Det här med milstolpar… Sedan jag passerade 150 000 tecken har jag inte skrivit ett smack. Bara varit trött. Kapitlet jag skriver på känns inte helt klockrent, utan mer som en utvikelse som kanske ställer till med mer än det förklarar. Och det känns som om det är så långt till nästa milstolpe. För den bör rimligtvis vara vid 200 000 tecken. Eller?


Lämna en kommentar

Rätt förutsättningar

Det är ganska komiskt egentligen. När jag surfar runt på andra skrivarbloggar, både hos wannabes som jag själv och hos sådana som faktiskt blivit utgivna eller åtminstone fått sina manus antagna, så märker jag flera gemensamma nämnare.

En person i Sverige som bloggar om sitt skrivande är iögonfallande ofta:

Kvinna
Småbarnsmamma
Heltidsanställd
Journalist
Kulturvetare
Har gått skrivarkursHåller själv skrivarkurser.

Hur sticker jag ut? Inte alls. Jag har gått kulturvetarprogrammet för länge sedan, skrivit C-uppsats i litteratur, försörjer mig på ett heltidsjobb som journalist och har två förskolebarn och snippa.

Det enda som skiljer mig från mängden är att varken går skrivarkurser eller leder dem. Jag har läst praktisk svenska på universitetet, avslutat en journalistutbildning och gått någon enstaka inspirationskurs i jobbet, men inget av detta har handlat om hur man beter sig när man skriver en berättelse på 250 sidor.

Borde jag gå en skrivarkurs?


Lämna en kommentar

Man måste våga

Timme efter timme, kapitel efter kapitel, manus efter manus. Utan några garantier. Hur många färdiga berättelser jag än skriver, hur många timmar jag än lägger ner, så vet jag inte om någon någonsin kommer att vilja ge ut, eller ens läsa det jag åstadkommer.

Det kan tyckas vara idiotiskt att lägga ner så mycket tid och energi utan några garantier.

Men en sak är garanterad. Den som inte skriver blir inte läst.


Lämna en kommentar

Huvudpersonernas namn

Irvin och Unn. Så blir det. Unn har hetat så från början, Irvin har varit en namnlös han. Men förr eller senare måste vi få veta vad han heter.

Jag ville att han skulle ha ett ovanligt och gärna lite märkligt, men faktiskt namn, som kunde passa hans övernaturlighet utan att vara påhittat eller alldeles extremt långsökt. Helst skulle namnet också ha en lämplig betydelse.

Nu vet vi vad han heter. Han heter Irvin.


Lämna en kommentar

Tid att skriva

Debutantbloggen skrev gästbloggaren Joakim Zander om hur man hittar tid att skriva, och på samma blogg skrev AnnaMaria Jansson om hur hon inspirerats av hans inlägg. I stora drag gick det ut på att man får ta sig tid att skriva där den finns, fram och tillbaka till jobbet, sena nätter eller tidiga morgnar. Det behöver inte röra sig om långa stunder, men många bäckar små…

Jag skrev tidigare hur jag använder mobilen för att anteckna idéer. Men att skriva längre stycken på den hade inte fallit mig in. Det är ju asjobbigt att sitta och pekfingra sig fram i ett enkelt anteckningsprogram, vem skulle orka det. Tänkte jag.

Men efter att ha läst Joakims och AnnaMarias inlägg så kände jag mig beredd att testa. Så på vägen hem från jobbet i fredags knappade jag på, hela tunnelbaneresan. Det blev blev faktiskt ett litet stycke, som jag mejlade till mig själv så att jag kunde klistra in det i word-dokumentet.

Så räknade jag hur många tecken det lilla stycket var: drygt 3600 tecken, eller 650 ord! På total dötid som jag annars hade använt åt att kolla Facebook och Twitter hade jag skrivit ett halvt kapitel.

Idag gjorde jag det igen. På väg hem från en kompisfika i stan fick jag ihop 2700 tecken. Och blev så inne i texten att jag missade min hållplats, men det är en annan sak.


Lämna en kommentar

Full av idéer (och vin)

Vi hade middagsgäster igår. Först fikade vi med hembakade semlor. Sedan fyllde vi på våra redan välfyllda magar genom att tjuväta oss igenom en Saint Albray och en Saint Agur i väntan på att den långkokta högreven à là Jens Dolk puttrat klart. (Om du inte har lagat den, gör det. Högrev, morötter, rotselleri, vitlöksklyftor, lök och rödvin kokar i minst fyra timmar, tills köttet närmast flyter isär till vad som bäst skulle kunna beskrivas som en gudomligt doftande bolognese de lux. Till det äter man pasta, creme fraiche och enorma mängder parmesanost. Samt, i vårt fall, makens focaccia med getost, körsbärstomater och färsk rosmarin. Just det. Galet gott.) Jag brottades ett tag med vinet, tänkte att jag kanske borde avstå eftersom min antibiotikakur ännu inte var helt avslutad (den är avslutad nu, tog sista tabletten i morse. Yay!) men vinet vann. Därefter schlagerfestival, mer vin och någon gång under tiden en chokladmousse på vit och mörk choklad samt kaffe.

Det jag försöker komma fram till är: Jag sov inte så bra i natt. Jag sover aldrig bra när jag druckit vin. Snart sex år som småbarnsmor har gjort mig sorgligt avvand. Och det här med att dricka kaffe efter nio på kvällen, jag har förnekat det länge, men visst, det kan ju vara så att det har ett samband med mina insomningssvårigheter.

Jag var alltså riktigt uppe i varv när Sean Banan och Louise Hoffsten tagit sig till final, gästerna gått hem, ungarna slocknat, twitter gått in i nattläge och jag själv äntligen kommit i säng. Mina sömnknep (fråga inte) fungerade inte alls. Däremot fungerade tydligen fantasin alldeles utmärkt. Så bra att jag någon gång vid ett-tiden, efter en dryg timmes sömnlöshet, fick slå på Anteckningar i mobilen för att skriva ner alla idéer. Jag funderade rent av på att gå upp och börja skriva, men någonstans får man ju dra gränsen.

Plötsligt hade jag löst problemet med det bångstyriga kapitlet där Unn skulle sett honom i flera olika skepnader. Och i stället för att kapitlet slutade trist och fick mig att tappa sugen, blev slutet riktigt spännande.

Jag hade kapitlet med hästen i skogen helt klart för mig.

Jag tänkte ut hur en stackars hobbyfiskare skulle möta sitt öde, jag placerade om två tidningsurklipp för att de bättre skulle smälta in i handlingen OCH jag kom på hur jag skulle få in offerplatsen från stenåldern utan att behöva göra ett tråkigt ”så här ligger det till”-kapitel.

Jag sov sedan dåligt hela natten, vaknade, trotsade tröttheten och började skriva. Och än är inte söndagen slut. Men jag har passerat en milstolpe, rent mentalt.

Mina vänner, jag har nu över 100 000 tecken manus. Drygt 18 000 ord, för er som föredrar att räkna på det viset. Jag har satt 400 000 tecken som minimigräns för mig själv. Men vet ni vad, jag tror att det blir lite längre än så. Nu gäller det bara att det blir bra också.