manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


2 kommentarer

Var så goda

Tänkte att kursuppgifterna lika gärna kan läggas ut här som att ligga och skräpa i en mapp på datorn. De ska ändå inte användas till något annat. Det här är alltså resultatet av den första uppgiften, som var att skriva om ”en sökning på nätet” som utspelar sig i en nära framtidsvärld, där bland annat mobilnätet blivit hackat så att man kan följa varandra i realtid.

Kursuppgift 1

Ångest. Oro. Psykos. Depression.

Hanna stirrar på den högra skärmen. Pricken som är Mårten närmar sig obevekligt den punkt på kartan som motsvarar Mariatorgets tunnelbanestation. En röd, lysande prick. När han väl är där kommer det att ta max åtta minuter innan han står utanför hennes dörr i Liljeholmen. Åtta dyrbara minuter.

Panik. Piller. Snara.

 

Mobilen plingar till och ljudet får magen att dra ihop sig. Mot bättre vetande plockar hon upp den. Fabian ler från bakgrundsbilden. Fjunigt huvud och tröja med förskolans logga. Det känns obegripligt att hennes brorson kan vara på sitt dagis, mindre än en kilometer härifrån, medan hon sitter här. Gör det här.

Det hugger till i mellangärdet och hon släpper telefonen utan att läsa meddelandet. Vet ändå vad det innehåller. Mårten har skickat många.

Snitta. Skära. Skjuta.

Hon sväljer och gnider handflatorna mot låren. Svetten sugs upp av det röda tyget. Byxorna fick hon levererade så sent som i förrgår och de sitter som gjutna. Programmet som styr hennes inköp har full koll på alla mått. Hanna kan svära på att det till och med vet när hon ska ha mens och tar hänsyn till hennes svullna mage.

Kniv. Artärer.

På den vänstra skärmen lyser först Googles färgglada bokstäver. Sedan Bings fotobakgrund, ankan på Duck duck go, Wikipedias blåvita. Hon öppnar sökmotor på sökmotor och alla webbläsare hon har installerade. Chrome, Firefox till och med en gammal version av Explorer. Det gäller att skapa så många träffar som möjligt. Om hon vågade skulle hon söka från mobilen också.

Självmord. Suicid. Vapen. Dödligt.

Pricken Mårten är nere i tunnelbanan nu och Hanna sväljer när den tar fart, rakt mot hennes egen position på kartan. Hon borde resa sig upp och springa. Borde fly medan det finns tid. Det hon gör är inte något annat än en stor fet chansning, men hon kan inte komma på nåt annat sätt. Polisen pratade hon med för länge sedan. Hon ringde från jobbet. ”Ställ dig i kö”, var deras svar. Hackerattacken har skapat full kaos, och landet svämmas över av hotfulla sms och människor som övervakar varandra.

Skriver, söker, klickar på en länk. Hanna öppnar ett nytt fönster för varje sökord. Tänker att de också mäter hur länge man läser om varje ämne. Den vänstra skärmen är full av fönster nu. Underst, under alla träffar, finns dejtingsajten med Mårtens profil. De har satt en enorm ruta rätt över honom: ”Varning! Dömd för grova brott.”

Så dags nu, tänker hon.

Pistol. Revolver. Gevär.

Det var dejtingsajten som valde ut Mårten åt henne. Deras digitala profiler var nittio procent kompatibla. Det skulle visa sig att de resterande tio procenten var sjukt viktiga procent. Sjuka procent. Hanne nästan fnissar. Stirrar vilt på skärmen. Skriver in ord på ord. Men Mårten är inte tio procent sjuk, han är hundraprocentigt helt jävla spritt språngande totalsjuk.

Kollektivt självmord. Utökat självmord.

Hon drog sig undan. Ett tag stod han stod utanför porten på morgnarna. Kom till jobbet för att ”hälsa på”. När de finska hackarna blottlade mobiltelefonin började han spåra henne. Sms:en han skickade blev värre och värre. ”Tar du en omväg din jävla hora, så Söder-pervona får dregla över dig. Så vidrigt äcklig. Sprättar de inte upp dig så gör jag det själv. Se dig för vid nästa hörn.”

Han som skickar meddelanden är en röd prick framme vid Zinkensdamm. Händerna skakar. Hon måste ta ett djupt andetag för att lugna ner sig. Blåser ut mellan spända läppar. Inte långt kvar nu.

Skolskjutning. Columbine.

Vad krävs egentligen för att någon ska reagera? Hur snabba är de? Hon har aldrig hört om ett faktiskt fall, bara läst om tekniken och förhoppningarna på DN.se. Höjdarna på bilden hade segervissa miner.

Mobilen plingar igen. Hanna mår illa när hon tänker på vad där står. Mår illa när den röda pricken kommer närmare. Hela tiden närmare. Hon vill så gärna se Fabian igen. Har hon kalkylerat rätt så åker Mårten fast innan han dödar henne. Om inte…

Hon försökte få tag på en kontantkortstelefon, men det var omöjligt. Trycket är för högt. Väntetiden är flera veckor. Fasta telefoner ska man bara inte tala om. Ingen var förberedd.

Automatvapen. Bomb. Massaker.

Hackarnas attack har ändrat förutsättningarna för deras katt- och råttalek. Den har gjort det lättare för Mårten att hitta henne, men den har också tydliggjort exakt hur mycket hon bör akta sig för honom. På samma karta där hon följer hans framfart kan hon läsa om gärningar, misstankar, åtal, domar. Punkt för punkt i en prydlig lista. Klickar man på en punkt kan man läsa allt. Hur många snitt, hur krossad glasflaska, hur stora frätskador, hur mycket våld mot…

Gallan tränger upp i halsen. Hon kan inte släppa skärmen med ögonen. Den röda pricken ilar mot Hornstull med skrämmande hastighet.

Fingrarna rör sig av sig själva. Nästa stopp är Liljeholmen. Snart.

 

Sarin. Giftgas. Massmord.

 

Telefonen plingar. Hanna skakar och ögonen tåras av anspänning. Den röda pricken stannar i Liljeholmen. Han är här. Händerna skälver så att hon knappt träffar tangenterna. Nu hänger hennes liv på att de andra inte dröjer för länge.

Hon stirrar som hypnotiserad på kartan. Väntar på att han ska röra sig mot utgången. Att han ska ta sig fram till trapporna som leder upp till hennes hus. Pricken rör sig inte. Kom igen din jävel. dra inte ut på det.

Så börjar han röra sig. Långsammare nu när han går till fots. Han går mot utgången. Hennes åtta minuter är till ända.

Hanna låter händerna sjunka ner i knät. Nu kan hon bara vänta.

Mårten närmar sig trappan. Snart. Hon kan höra sirener i fjärran. Han kommer att ta sig in. Han kanske hinner skada henne, men han kommer att bli tagen på bar gärning av utryckningsstyrkan som hon har lockat hit. De har sett hennes sökord och reagerat.

Hanna andas ut i en lång suck. Snart är det över.

Pricken lyser rött på kartan. Långsamt närmare. Hon rycker till när den byter riktning. Vad gör han? Hanna stirrar vantroget på den röda som långsamt avlägsnar sig. Det kryper i benen. Så här skulle det inte gå till. Sirenerna kommer närmare. Har han hört dem? Är det därför han drar?

Mobilen piper igen och det fasansfulla slår henne. Fabian. Mårten går mot Fabians dagis. Den jäveln! Han måste ha sett bilden i hennes telefon. Loggan på tröjan…

Hon rusar upp från stolen och ser sig vilt omkring. Vad ska hon göra? Hon måste ringa till förskolan och varna dem.

Porten där nere öppnas och tunga steg ekar i trappan. Hon rusar mot dörren för att ropa på hjälp. De som kommer är bra på sånt här. De kan hjälpa henne.

Mattan glider och huvudet träffar golvet med ett brak. Lägenheten snurrar och det rinner ur örat. Någonting rött. Varför är jag här? Rött… På den högra skärmen finns en röd prick. Vad fint den lyser. Det sprakar i huvudet. Nej, det är utanför. En radio.

”… psykiskt instabil… Jag upprepar… Tillgång till vapen… Farlig… Skjut för att oskadliggöra.”

Hanna blinkar sakta. Det är så mörkt. Orden utifrån, det är någonting hon måste komma ihåg.

Varför är det så mörkt?

Någonting med orden.

Vapen. Dödligt.

Annonser


4 kommentarer

Det här med sömn

Jag sover dåligt i vanliga fall. Framför allt har jag svårt att somna. Det är inte vackert, men det händer att jag väser saker som ”måste du röra dig?” Eller ännu värre ”måste du andas?” (fast underförstått ”så högt”) till min stackars man. Å andra sidan sover ju han, så han hör inte.

När jag skriver eller redigerar blir det inte bättre eftersom jag, ja, helt enkelt inte går och lägger mig.

Och när jag sveper en kaffe efter nio och sedan börjar närläsa och kommentera kurstexter, och märker att en till text ramlat in tio i tolv när jag precis ska stänga datorn, då somnar jag tydligen inte alls. För då är min hjärna full av andras texter och koffein. Och av uppspelt förväntan inför kursen.
Dessutom motarbetas jag av familjen. De håller jour, redo att rycka in så snart jag verkar komma ner i varv. Rycker till. Ropar nåt i sömnen. Kommer klättrandes över mig för att sova i vårt rum, snor mitt täcke för att deras täcke är kvar i deras säng… Till sist bytta jag rum. Och låg vaken där med.

Idag ska alla få och ge feedback på våra kurstexter. Men jag och en till ska även få kommentarer på våra privata projekt. Jag ser verkligen fram emot det. Jag bara önskar att jag hade mer av den stabilitet som en hel natts sömn kan ge. Sömnbrist i kombination med kursens sena timme riskerar att förvandla mig till en känslomässig trasa. En sån trasa som får svårt att skilja på sig själv och sin text. Och som glömmer att kritik är till för att hjälpa, inte stjälpa.

Nu ska jag stjälpa. I mig sjukt mycket kaffe.


6 kommentarer

Som julafton

Idag är det inlämningsdag för texterna till kursen. Jag har lämnat in mina för ett tag sedan, men idag droppar alla andras texter in. Och det är som julafton, så som julafton var när man var liten. Varje gång en ny berättelse hamnar i mejlboxen vill jag bara kasta mig över den och se hur den här blev, hur den här ska sluta. Varje enskild historia är helt olik de andra, trots att vi alla hade samma uppgift och samma ramar. Nu längtar jag till torsdag.

Helt annan grej. Såg Sleepy Hollow i stället för GoThr idag. Är inte helt övertygad om att det var rätt beslut. Ichabod Crane var ganska rolig, men vilken polis jobbar glatt vidare när hennes partner nyss blivit dödad? Vilken polis kan bara gå och lämna in en snubbe på psyket som sedan låser in honom utan att ställa några frågor? Vilken polis kan sedan gå och hämta ut samma snubbe när hon får lust, utan att någon ens kollar pappret hon har med sig? Med mera, med för mycket mera. Nu måste jag komma ihåg att se GoThr på play.


10 kommentarer

Så det kan bli

Igår skickade jag in min cybertext till kursen. Jag fick också korr på min novell, fixade det och skickade tillbaka den till förlaget. Och så kom jag igång bra med redigeringen av de kapitel från mitt (hyfsat stillastående men ändå) pågående manus som jag också ska lämna in till kursen.

Jag tänkte inte på det då, men så här i efterhand ser jag att det här var en sån dag som, om jag hade läst om den hos någon annan bloggare för ett år sedan (eller egentligen nu också) hade fyllt mig med längtan och ”jag vill också!”

I verkligheten var det inte alls särskilt romantiskt. Inga tända ljus, inga raggsockor, inga muggar med te, inga långa promenader eller kurande i ”skrivarlyan” (jag föreställer mig ett litet gästhus längst ner på den lummiga tomten, förlåt trädgården till den stora gamla villan).
Kurstexten mejlade jag på jobblunchen, korret var bara fyra småsaker som jag petade in från min plats i soffan, och redigeringen sköter jag från mobilen på T-banan med hjälp av ”anteckningar”. (Läser texten i ett mejl jag skickat till mig själv, noterar det som ska ändras i anteckningar, hackar in det när jag kommit hem och lagt barnen.)

Fast även utan te och romantik låter det väldigt bra i mitt huvud, nu när jag skriver det. Tydligen lever jag min dröm 🙂


10 kommentarer

Cyberframtid på gång

Nu har jag börjat på min kurs. Drygt tre timmar satt vi sex stycken pers i mittemellanåldern och spånande och fantiserande om allt från hur varulvar förökar sig, till hur exklusiva shoppingerbjudanden kan se ut i en övervakningsfixerad framtid och hur man plockar ner oönskade spion-drönare. Allt under ledning av Anders Fager. Himla kul. Bland oss sex deltagare fanns en som fått två skräckromaner utgivna, och en som snart debuterar med en deckare.

Sällskapet kan alltså ge lätt prestationsångest, men det är bara att kasta sig ut. Till nästa gång, om knappt två veckor, ska jag lämna in början av mitt ny manus för de andra att kommentera. Dessutom ska vi alla var och en producera tre sidor ”internetsökningsscen” som ska utspela sig i en värld som vi börjat utforma gemensamt, och som ska existera i en nära framtid präglad av övervakning och cyberterrorism. Jag har kommit igång ganska bra på min ”sökning”. Det är tidspress och farligt och dubbla skärmar och bråttom, bråttom. Det är bara det att jag inte bestämt exakt vad det är huvudpersonen googlar efter än…

Hur som helst så är det väldigt kul att placera berättelsen i en fiktiv värld, med särskilda ramar och förhållningsregler. Jag har aldrig gjort det förut. Även om jag skrivit väldigt fiktivt, så har världen varit den gamla vanliga, och tiden modern.

Nutid i verkliga världen är det alltså även i mitt nyss påbörjade manus. Det som jag ska lämna in början på. Jag var så nöjd med idén och det kändes som det kunde bli både roligt och läskigt. Idag har jag ägnat timmar åt att pilla på första kapitlet, och det känns inte längre helt klockrent. Den som lever får se. Och jag är ju där för att lära mig och utvecklas. Var allt jag skrev perfekt och fulländat så skulle jag inte gå en kurs, utan signera bestsellers.


8 kommentarer

Det börjar klia

Jag unnar mig en välbehövlig paus. Äntligen accepterar jag att mitt manus är klart, så här långt.

Sent i måndags kväll, för en vecka sedan, skickade jag iväg alltihop digitalt till tre förlag. Sedan skulle jag skriva ut det också och skicka till fler. Men det blev inte av. Just då. Jag skulle köpa mer skrivarpapper, och under tiden började jag noja över texten. Tänkte att jag kanske måste skriva om prologen, funderade på vad som skulle hända om jag knöt ihop den nuvarande prologen mer med det som händer längre fram. Ja, ni vet.

Sedan började jag så sakteliga inse att jag var färdig. Och inte bara det, jag var ledig. Jag kunde titta på Game of Thrones, Melodifestivalen, Sherlock – fantastiskt roligt avsnitt i lördags, vet inte vad det säger om mig att jag tycke de två roligaste karaktärerna på teve just nu är Sherlock och Sheldon, två socialt dysfunktionella personer – läsa ut Justin Cronins evighetslånga Flickan från ingenstans, låna på mig Anders Fagers Samlade svenska kulter och börja läsa den inför kursen, dricka vin med en kompis och jobba över riktigt ordentligt. Och det har varit så skönt.

Det var så skönt att jag började känna den där oron. ”Tänk om jag aldrig får lust att skriva igen.” Det finns dock ett naturligt slut på min välbehövliga paus. På skrivarkursen måste jag ju skriva. Dumt vore det annars.

På torsdag börjar skräckskrivarkursen. Inför första kurstillfället ska vi skriva ihop vad våra projekt handlar om, hur långt vi hoppas hinna med dem under kursen, och vad vi behöver och vill lära oss mer om. Idag började jag knappa ihop en sammanfattning av storyn i nästa manus. Jag är inte säker, men jag tror att jag missade en buss medan jag satt och formulerade mig. (Den kan ju ha blivit inställd också, men åtta minuters väntan blev fjorton) Jag höll på att missa att gå av på min tunnelbanestation. Och när jag kom till jobbet ville jag helst bara fortsätta skriva.

Med andra ord, det börjar klia i fingrarna.


6 kommentarer

Hoppsan, hurra!

WordPress påminner mig om att jag skrev mitt första blogginlägg för ett år sedan. Tyvärr missade jag meddelandet, så Manuskt är numera ett år och två dagar. Ett väldigt givande år, med många nya bekantskaper, kunskaper och erfarenheter. Vem hade anat att en blogg kunde betyda så mycket för skrivandet?

En rolig grej är att Lugn det ordnar sig är nästan exakt lika gammal! Och Liv är både mer generös och mer organiserad än jag, så hon lottar ut sina favoritböcker!

Hipp hipp hurra!


10 kommentarer

Jaha ja

En vabbdag, och medan liten febrig kollar Smurfarna 2 för sjuttiofjärde gången stavningskollar jag mitt manus en sista gång (för den här gången). Ger det lite bredare marginaler och tittar igenom det i utskriftslayout så att alla sidbrytningar sitter på rätt ställen. Sparar det som både word och pdf. Under dagen hinner jag även putsa på ”baksidestexten” och ett kortfattat presentationsbrev. 

It’s happening. Jag fylls av en känsla av… overklighet. Som om det inte är jag som gör de här sakerna. Som om det inte är jag som står i begrepp att skicka iväg mitt manus till förlag. Jag trodde att jag skulle jubla och vara helt exalterad, men det är jag inte. 

Nyss var jag någon som skrev. Jag hade en historia, som jag kunde putsa på, och greja med så att den blev bättre och bättre. En historia med hopp om framtiden. Nu blir jag någon som har skrivit en grej. Precis som jag var förut, innan jag började på de här historien.

I ett år har jag jobbat mot ögonblicket då mitt manus skulle vara så klart som det kan bli i det här skedet. Då det skulle kunna skickas iväg. Nu är det ögonblicket här, men plötsligt vill jag nästan inte skicka iväg det längre.

Separationsångest? Kanske är det så enkelt.

Mitt lilla manus som jag tycker så mycket om, som har hängt mig i kjolarna i hela sitt liv och som själv har levt i förvissningen om att det är det viktigaste lilla manuset i världen, ska knuffas ut på skolgården bland de stora barnen. Barn som kommer att tala om för det att det har fel kläder, leker töntiga lekar och att andra faktiskt kan räkna och läsa minst lika bra som det. 

Kanske står mitt lilla manus upp för sig själv, kanske får det nya kompisar, lär sig nya saker och blir större och bättre.

Kanske kommer det hem gråtande och vågar inte gå tillbaka igen.

Den som lever får se. Och man måste våga för att leva.


2 kommentarer

Fördomar

Det visar sig att jag har fördomar mot min egen text. Idag har jag sökt på uttryck som jag fullkomligt hade gödslat texten med. Trodde jag. I vissa fall fanns formuleringen bara två gånger, något av uttrycken till och med bara en gång.
Det är klart, läser man samma stycke hundra gånger kan man lätt få för sig att formuleringen känns bekant…

Just det, och så har jag korrat klart också.