manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


8 kommentarer

Läs läs läs

Egentligen borde jag läsa utan penna och bara uppleva historien, men det är i det närmaste omöjligt. Det blir dock betydligt färre ändringar nu, än vad det blev sist jag skrev ut och läste. Det är ju en evig tur.

Däremot kan man fråga sig hur många gånger man kan byta ut ”Unn” mot ”hon” och ”hennes” mot ”Unns” och om det verkligen spelar någon som helst roll över huvud taget. Vid en viss tidpunkt drabbas man av misstanken att man ändrar samma saker fram och tillbaka varje gång man läser texten. 

Andra saker man kan fråga sig:
Varför tycks jag ha så lätt att hitta på namn på J?
Vad har jag egentligen för fördomar mot läkare?

Läs läs läser vidare.

Annonser


13 kommentarer

Tjolahopp tjolahej

Bibban är utskriven! Huvudpersonen är fördjupad, strukturen är uppstyrd, antagonisten är mörkare, karaktärernas språk skiljer sig mer, de häftigaste scenerna är utbredda och jävlar i mig vilken tid det har tagit att bli klar med det här. Det satt hårt inne.
(Inte gick det snabbare av att jag ofrivilligt skrev ut ”dubbelsidigt” vilket betydde att söka jämna sidor kom först och alla udda sen. Har bladat om 226 sidor, 1,5 radavstånd. Nästan 100 000 ord.)

Nu ska jag börja läsa, och förhoppningsvis förundras över vilket lyft texten har fått. Men först ska jag ta en välförtjänt öl (bubblet bjöd vi grannarna på igår lite spontant).

Målet är att få iväg texten innan januari är slut. Fan trot.

20140126-213955.jpg


10 kommentarer

En bra känsla

Kommer på mig själv med att gå runt och fånle, eller för all del bara le, här på redaktionen. Och anledningen till det hittar du här:

Image

http://www.bokus.com/bok/9789187595028/alskanoveller-26-nyanser-av-sverige/

Novellsamlingen jag medverkar i ligger upplagd på Bokus, med beskrivning och med MITT namn bland namnen i vänsterspalten. Hurra!

Jag har ju vetat om detta länge, och den ligger sedan tidigare på Adlibris (men då utan info och namn) men NU, nu känns det roligt på riktigt. Kanske för att, ja MITT namn, faktiskt står med 🙂

Planerat släppdatum 19 maj. (Säg till om du vill köpa ett ex direkt av mig till förmånligt pris)

Som om det inte var nog med det, så har omskrivningen av Unn-manuset tagit ett rejält kliv framåt. I mitt övermod trodde jag ett tag att jag till och med skulle hinna klart igår, men riktigt så bra gick det inte. Däremot har jag tagit en paus i omskrivandet och sökt igenom manuset efter ord som lite, när, nu, hans, hennes, dock, dessa, detta och, något som tydligen var en klar favorit hos mig utan att jag hade en aning om det, ”den där”.

Och jag känner (just nu) att det faktiskt har sina vändningar, att det faktiskt har lagom cliffhangers, trådar, upptrappad spänning och lite humor också mellan varven. Det känns (just nu) som om det faktiskt kan bli någonting.

En bra känsla. Bunten med skrivarpapper ligger beredd. Jag fortsätter fånle.


3 kommentarer

Baske mig

Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det heta. Det stämmer ibland. Idag har tre fjärdedelar av familjen känt sig halvrisig, sedan ena barnet visat sig ha magsjuka. Besöket som skulle ha kommit hade redan ställt in på grund av vinterväglag. Och några ärenden kunde vi inte uträtta. Så det fick helt enkelt bli en filmtittardag för barnen, och en redigerardag för mig. Och baske mig, om jag inte har kämpat mig igenom halva manuset nu.

I ett försök med att få bukt med min spretiga början har jag flyttat helt och hållet på tre kapitel åt olika håll, och skrivit till ett fjärde. Det blir nog faktiskt tydligare och mer logiskt, om än lite mindre mystiskt och färre lösa trådar att knyta ihop längre fram. 

I förbifarten försöker jag göra en vänskap ljusare, göra antagonisten mörkare, skilja ut karaktärernas språk mer från varandra, ge mer liv och inre tankevärld åt huvudpersonen (lite lustigt, eftersom jag tidigare skurit ner på tänkandet till förmån för handlande, för att det inte skulle bli för stillastående och svamligt. Där ser man) och, som jag skrivit tidigare, stanna kvar längre i viktiga scener. Jag tror jag lyckas hyfsat. Men det är rent jobb. All work and no play.

Jag ska slita mig igenom det här. Bara hälften kvar nu.

Sen… ska jag göra en sökning på vanliga uttryck och försöka reducera dem som förekommer för ofta.

Sen… ska jag kolla så allt stämmer tidsmässigt, så att det inte blir midsommar innan skolavslutning, eller maj har sju lördagar.

Sen… ska jag skriva ut alltihopa och läsa igenom det från början till slut. Det ska faktiskt bli intressant att se om jag själv märker av ett lyft av texten. Hoppas, hoppas.

Och sen, ja sen ska jag säkert föra in en massa korr och nya infall.

Men sen, sen kanske det börjar bli dags för större grejer. Om jag inte har eldat upp skiten då.

(Jag föreställer mig hur jag likt Sylvester Stallone i en tunn T-shirt i en usel film, kämpar mot elementen och skurkarna med stora vapen och på ren vilja och armstyrka sliter mig upp för ett lodrätt berg i snöstorm. Med tanke på att jag inte ens kunde hoppa upp och göra en volt på det höga räcket i lekparken när jag var där med barnen och att jag gått i raggsockor och vridit upp värmen hela dagen för att det är så kallt här hemma så är det en evig tur att det bara är en föreställning i mitt huvud. Annars skulle jag ligga krossad, ihjälfrusen och skjuten vid foten av ett berg. Mount manus.)


6 kommentarer

Segt

Jag önskar att jag kunde säga att mitt glesa bloggande nu för tiden berodde på mitt flitiga redigerande. Men det hade varit en lögn. Idag har jag kommit ungefär sju meningar framåt sen senast jag öppnade dokumentet,

Inte har jag läst mer än inledningen i Wonderbook heller. Än. Och knappt läst annat heller.

Jag är så pigg och sugen på att ta tag i mitt manus mest hela tiden, men jag ska bara… Och sen, när jag har barat hela dagen och äntligen har tid att sätta mig, så är jag trött och/eller har ont i huvudet och/eller råkar kolla ifatt fyra avsnitt av Mästerkocken.

Oroar mig för att jag börjar tappa sugen. Börjar tänka att ”så snäll är lektören såklart mot alla” och ”hen sade ju inte uttryckligen att det passade för utgivning” och ”unik historia hjälper ju inte när första delen tydligen är spretig, och spretig hurdå egentligen?” och …

På pluskontot har jag haft riktigt mysigt med barnen. Igår premiärprovade de sina skidor för första gången, och vi kollade Prinsessan och grodan under täcket i soffan. Idag har vi åkt pulka och sagt hejdå till julen. Och jag och sonen har börjat läsa Ronja Rövardotter.

Insert random klämkäck avslutning här.


6 kommentarer

Lyktor på en slinga

Det jag håller på med nu, det är att hitta scenerna där det händer, och våga stanna kvar i dem, låta läsaren stanna kvar i dem. För även om det är någonting plötsligt och överraskande, som snabbt sveper förbi så betyder inte det att det måste gå snabbt att läsa om det också. Tvärt om är det ju där det händer som man vill ha sina läsare.

Det här är ännu en sån där aha-grej som har dykt upp, med stor hjälp av min lektör. Jag har såklart läst om sånt här, brännpunkter, vändningar, men… Det har inte riktigt tagit. Jaha, bra. Det låter fint fint. Men hur kan jag använda det? Nu tror jag att polletten har trillat ned.

I mitt huvud ser jag det såhär. Mitt manus är en ljusslinga med dioder. Fint och trevligt, lyser i mörkret, men ganska jämntjockt. Eller snarare jämnsmalt. Dioderna är fina och diskreta, sticker inte ut från ledningen och hakar inte upp sig när man drar slingan genom grenar eller runt fönster.Nu ska jag hoppa från diod till diod och brodera ut den, låta den ta plats, så att där till sist hänger en riktig lykta. Några lyktor blir större än andra, några blir knappt mer än dioder. Men till slut finns där en ljusslinga som man lägger märke till.


7 kommentarer

Tips

På Skrivarakademin i Stockholm kan man få gå en prova på-lektion gratis om man har tur och får plats. Har anmält mig till testlektionen i skräck / sci fi 15 januari, men det finns prova på-lektioner även inom andra genrer. Nu håller jag tummarna för att jag får plats.


3 kommentarer

I can see the Matrix

Det har inte blivit särskilt mycket filmtittande i jul, men ett par filmer har vi sett. Bland annat Röd drake (Hannibal Lecter, ni vet) och Sci Fi-filmen Elysium med Jodie Foster i en av rollerna (ser man på, Hannibal-koppling även där.)

Och jag har sett. Uppladdning av protagonister, övergripande mål, mål för stunden, förklaringar av särskilda förmågor, planteringar av konflikter, antagonister och medantagonister, intrigvändningar och höjda insatser.

Efter Röd drake skyndade jag mig att skriva ner alla vändningar jag mindes för att jag var fascinerad av dramakurvan och inte minst slutet.

Elysium hade en väldigt lovande början och jag gillade hur huvudpersonen verkligen ”laddades” tills han hade stora förmågor, allt att vinna och inget att förlora – för att sen såklart få något att förlora. Tyvärr var jag inte nöjd med slutet, som jag tycker man kunde gjort mycket mer med, men det hör inte hit.
Det som hör hit är att jag plötsligt ser allt detta.

I can see the Matrix.

PS: När vi ändå snackar nykollad film.

World War Z – zombiefilm för såna som egentligen inte gillar zombiefilmer utan actionrullar. Snabb, snygg, spännande och sevärd.

City of bones – påkostad och hyfsat snygg film som engagerar noll (sorry Carola, tror historien kan vara bra i bokform och hade kunnat bli bra film men regissören fixar inte att få med mig på noterna) trots ös med smöriga stråkar.

Twilight saga bla bla del två – uppfyllde mina fördomar. Totalt humorlös, viskande röster och lika många uttryckslösa ansikten som bara överkroppar. Bytte kanal efter halva.