manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


Lämna en kommentar

När börjar ”efter frukosten”?

Lördag. Hemma. Ingen Bokmässa inbokad. Ingenting inbokat, faktiskt. Sovmorgon, lång frukost med familjen, sitter kvar och läser DN på mobilen. Efter frukost ska jag skriva. En lång, härlig, lagom regngrå dag ligger framför mig och bara väntas på att fyllas med ord.

Maken åker och handlar en kalaspresent, barnen är ute och leker, jag plockar undan efter frukosten – den drog verkligen ut på tiden – men snart. Datorn är framme. Fåtöljen väntar. Tillfredsställelsen i att stänga igen luckan till diskmaskinen och höra den brusa igång …

Plockar undan några av dotterns saker från vardagsrummet där jag ämnar placera mig, allt för att den där extra skrivfriden ska infinna sig. Går upp med dem på hennes rum. Ser ut över förödelsen, blicken faller på den orangefärgad förvaringsröret? korven? av nät jag lovat att hänga upp. Klättrar upp på någonting högt och börjar knacka i taket. Jo, där kan man nog skruva i en krok. Hittar en krok i gyttret under trappan vi kallar förråd. Skruvar i den. Tada! Nätrörskorven är på plats. Grymt.

Maken har kommit hem och börjar slå in presenten. jag slår mig ner i fåtöljen, fäller upp datorn och barnen strömmar in. Summan har fördubblats och fyra par fötter dundrar upp för trappan. Värmer upp fingrarna och tar sikte på tangenterna. Mobilen hinner före. Dotterns kompis mamma undrar om vi ska samordna kalasskjutsen. Det ska vi såklart. Vi bestämmer att dottern ska ta med sig sina kalaskläder och komma över så barnen kan byta om tillsammans.

Dottern vill ha en ”bulle” i håret. Jag fixar hennes frisyr när mobilen ringer igen. Min mamma som jag inte pratat med sedan före Bokmässan. Lovar att ringa när frisyren är fixad, men sedan kommer dottern på att hon hellre vill byta om helt hemma, innan hon går till sin kompis, så vi lackar naglarna med blå färg, hittar ett halsband och tar på klänning. När vi ändå är i badrummet börjar jag förbereda för en tvätt. Sorterar högar på golvet. De två extrabarnen hämtas av först en mamma och sedan en lillebror. Maken åker och handlar mat. Följer med dottern till kompisen och går hem igen. Nu är det bara jag och sonen hemma. Äntligen ska det bli skriva av!

Kommer på att jag inte ringde tillbaka, så ringer min mamma. Pratar ganska länge. Sonen irrar omkring i köket och ger uttryck för hunger. Avslutar samtalet och känner att även jag blivit hungrig. Är det redan lunch alltså? Maken kommer hem med matvaror, vi packar in, värmer pasta, äter. Och nu … Fåtöljen är upptagen. Maken hann före.

Klämmer mig ner i soffan där sonen redan sitter. Har svårt att komma igång. Måste nog ha kaffe. Maken har plockat fram sidan med skolfoton och undrar om vi inte ska passa på att välja ut bilder och beställa så vi har det gjort. Sätter på kaffe, slår mig ner med datorn igen, öppnar dokumentet och hinner till och med skriva några rader.  Reser mig för att hämta kaffe, tar vägen förbi toaletten. Inser att tvättmaskinen jag satte igång tidigare är klar, tar med mig den våta tvätten upp, röjer undan från torkställningen och hänger upp. Kaffe ja.

På plats i soffan igen, sonen vill läsa upp det han nyss skrivit. (Visar sig vara en riktigt bra början på ett stycke Harry Potter-fan fiction.)

Klockan närmar sig tre. Det här börjar bli larvigt. Skriver ett blogginlägg om hur larvigt det är. Trycker på publicera, klockan ringer för att påminna om att kalaset som dottern är på snart är slut.

Delar av en lång, obokad, lagom regnig lördag ligger framför mig. Kanske hinner jag skriva nåt.

Annonser


1 kommentar

Every rose has its thorn

En bieffekt med att ha en fysisk bok till försäljning igen efter ett långt uppehåll är att jag faller tillbaka i (det dåliga / mänskliga / tidsödande / egofixerade / spännande / omvärldsbevakande / analyserande / ångestframkallande / odrägliga – välj själv) beteendet att googla och kolla Adlibrislistor som jag hade när boken var alldeles ny (och det faktiskt fanns någonting att googla.)

Kul då att snubbla över en recension som jag faktiskt hade missat. C.R.M Nilsson ger både ris och ros, men rosorna är så fina att jag knappt ser riset. (Och en rosbukett med några kvistar i är ju bara snyggt, eller?)


5 kommentarer

Sometimes they come back

Inbundenbokus.pngVad händer med en bok när förlaget inte längre finns kvar? Det finns svar på den frågan som inte är särskilt roliga. Dränkt försvann, e-boken plockades bort från internetbokhandlarna, den inbundna boken togs i förvar och fördes i bojor till en mörk hylla långt ner i hemskhetens hyllsystem bortom bokdistributionens mörkaste korridor. Kvar fanns bara ljudboken. På cd-skiva och nedladdningsbar. Tur det i alla fall.

Men man ska akta sig för att begrava sådant som inte är helt dött. För ett tag sedan såg jag att e-boken hade klöst sig tillbaka in bland det tillgängliga utbudet. Och idag upptäckte jag* att den inbundna boken rest sig ur graven och återtagit sin plats bland de levande. Resurrection of the restupplaga.

Jag ska försöka nysta lite i vad detta beror på, men alldeles oavsett så är det ganska fint att se sin bok sådär alldeles tillgänglig igen. Och nu hoppas och tror jag att den får stanna ovan jord.

What is dead may never die.**

 

* (Notera ”såg jag” och ”upptäckte jag”. Att informera författare står inte högst på agendan i sådana här fall. Men det är inte annat att vänta. De döda talar som bekant inte.)

**The Drowned god, mycket lämpligt.


3 kommentarer

Nytt år, nya tag

I början av december skrev jag att jag skulle jobba igenom det jag skrivit hittills, ett halvt manus ganska exakt. Tanken var att jag skulle vara färdig till julhelgen, så att jag kunde ägna ledigheten åt att skriva nytt.

Jag är fortfarande inte färdig med omskrivningen. Men snart.

Kanske.

Förra veckans avsnitt av ”Skriv en bestseller – eller en annan bok” handlade om mitten, och alla infall som dök upp, som måste övervägas, förkastas eller tas med i berättelsen. Det är väldigt mycket där jag är nu. Jag upptäcker saker som kommer att göra historien bättre längre fram, men som måste in redan från början. Och det påverkar såklart texten som redan är skriven så att den måste justeras. Igen och igen.

Bara under dagens pass har Gunnar blivit Gunnel, huvudkaraktären har backat från sin forskartjänst och blivit mer av en specialistläkare och de noggranna utredningar som alla patienter hade genomgått fram tills för fem minuter sedan har tydligen inte längre ägt rum över huvud taget. Någon mörkar medvetet. Elallergikernas existensberättigande i historien är hotat, kanske försvinner de helt. Däremot har Leifs planer fått större utrymme. Borde jag inte få in en komprometterande konversation mellan honom och Lena och någon mer som huvudpersonen råkar klampa in i? Vem ska i så fall vara perspektivperson? (Allmänläkaren?) och hur mycket ska hen då få vara med?

Texten växer och utvecklas, men själva historien har inte kommit längre. Den står kvar och stampar på mitten.

Men snart.

Kanske.

2016 var året som Dränkt blev ljudbok, jag blev antagen till Författarförbundet, jag skrev klart nästa manus, roade mig kungligt på Bokmässan i Göteborg och fick besked om att Dränkt lånats ut så många gånger att jag var berättigad till biblioteksersättning!

Det var också året då mitt förlag lade ner (japp, igen) och pocketen jag sett fram emot därför aldrig kom ut.

Nu tar vi nya tag. Jag hoppas att 2017 blir året då Dränkt äntligen blir pocket, mitt nya manus hittar ett bra förlag och jag blir färdig med mitt tredje manus (halvvägs där som sagt). Dessutom hoppas jag på fortsatt många roliga och inspirerande möten med både läsare och andra skrivande personer.

God fortsättning på er!


1 kommentar

Välkommen Gunnar

Idag säger vi hej till Gunnar. Han är helt ny och har dykt upp för att ana oråd, se tecknen och förstå vad som håller på att hända, medan huvudkaraktären är upptagen med sitt. Han kom när han hörde skriken. Och så fort han visade sig blev hela historien flera snäpp bättre.

Stackars Gunnar. Frun är på ett boende och närmsta grannen kan han inte anförtro sig åt. För det vet man ju hur grannen är.

Välkommen Gunnar. Tack för att du gjorde min skrivardag så bra.


2 kommentarer

Vill bara tala om

att jag faktiskt öppnat mitt manus och jobbat med det fyra dagar i rad nu. Håller på att skriva om det från början (där det behövs) för att det ska få med de nya detaljerna om karaktären och premissen som jag tänkte ut när jag inte skrev. (Premiss är för övrigt veckans ord.) Bra där, Frida.

När jag har skrivit om klart är jag tillbaka någonstans mitt i berättelsen vid 40 000 ord, och kan äntligen börja skriva framåt igen. Kul i jul.


6 kommentarer

Konsten att förbruka en skrivardag

Var trött. Då går allt lite långsammare. Bäst är om du sovit för lite ett par, tre nätter minst.

Glöm barnets gympakläder så du måste gå tillbaka till skolan ett varv till.

Sanda och salta trappan och trottoaren. Det är ruskigt halt ute.

Återuppta kommunikationen med skrivarvän i nöd efter radioskugga på Östersjön.

Spåna ihop en Instagrambild som visar din bok i ett roligt sammanhang.

Sätt igång lite viktigt mejlande, som sedan genererar mer mejlande.

Försök hitta på en present att ge din respektive på årsdagen som ni firar IMORGON! Varför har du inte tänkt på det tidigare? Och borde ni inte hitta på någonting tillsammans egentligen?

Diskutera födelsedagspresenter och julklappar på telefon med din mor samtidigt som ni jämför kryssningsupplevelser.

Se till att ha bokat in en julmiddag med andra författare, så att du måste ägna lite tid åt att välja kläder och göra dig i ordning.

Oj, fler mejl.

Hoppsan, snart dags att åka.

Dagens otippade: Mejlet från författarfonden om att de hittat fackböcker som jag översatte i slutet av 90-talet i sitt register, vilket betyder att jag ska få ännu lite extra ersättning utöver den biblioteksersättning som jag redan fått besked om (Och hurra för att jag ska få biblioteksersättning! Det är inte mycket pengar, men det betyder att Dränkt har lånats ut över 2000 gånger under 2015!)


Lämna en kommentar

Drygt tusen ords eftertanke

Igår var det veckans skrivardag. Och skrev gjorde jag, mer än tusen ord. Nödvändiga ord, helt relevanta för en skrivardag, bara det att inget av orden hamnade i mitt manus.

De flesta hamnade  i ett dokument om huvudkaraktären. Jag behövde få bättre grepp om henne (det är som sagt lite rörigt.) Nu har jag rett ut varför hon har sin rädsla, som både hänger ihop med hennes fritidsintresse och hennes yrkesval, som i sin tur hänger ihop med varför hon befinner sig där hon befinner sig.

Halvvägs in i historien så hade hon redan såväl rädslan som yrket och fritidsintresset och befann sig på orten där hon skulle vara, men det kändes mest som lösa påhitt. Som ”Vad håller jag på med?” ”Vad håller hon på med? ”Varför är hon ens där? Det verkar inte rimligt?” Nu verkar det rimligt. Helt logiskt faktiskt. Nästan oundvikligt. Och allt jag behövde göra var att tänka efter utanför manuset. Det här kommer att ge bättre styrsel åt historien och göra det mycket enklare att skriva (intalar jag mig.)

Några ord hamnade i ett annat dokument om samhället där hon befinner sig, samt om några bikaraktärer. De där bikaraktärerna har en tendens att föröka sig och behöver hållas i schack. De som ska med ska ha en bra anledning. Igen, eftertanke utanför manus.

Och resten av orden? De hamnade i mejl. Vissa saker mejlar man bäst om på sin skrivardag. Har fortfarande is i magen, men den börjar smälta.


2 kommentarer

Kaos i kalendern

Min (en av mina) akilleshäl(ar) under råmanusarbetet är tiden. Och då menar jag inte tiden man måste hitta för att kunna skriva. Jag menar tiden som löper i själva historien.

Innan jag sätter igång så har jag en plan, och gör grova sceninstruktioner åt mig själv. Men sedan kommer jag på att den där bussresan passar bättre någon annan stans, och att det där avslöjandet definitivt måste inträffa senare. Och plötsligt är en vecka i huvudkaraktärens liv smockfull med aktiviteter och dramatiska avslöjanden medan veckan därpå är totalt händelselös, två andra är förbannade på varandra för ett gräl som inte ägt rum än, familjen som skulle komma och hälsa på för att barnen skulle kunna ställa till med trubbel är upptagen med annat och någon går och intalar sig själv att det är råttor som låter, fast att han redan skådat monstret i vitögat.

Det är ungefär där jag är just nu. Det är kaos i karaktärernas kalender och jag måste se till att alla hamnar på rätt plats i rätt tid innan jag kan fortsätta skriva.

En sak har jag i alla fall klarat av att boka in i den verkliga kalendern. Jag har reserverat ett hotellrum till nästa års bokmässa i Göteborg (oroa er inte alla förlag och agenturer som vill bjuda mig på hotellvistelse, det är avbokningsbart ända fram tills mässan startar.)


16 kommentarer

När fantomen rör sig …

Tycker du att tillvaron rusar för fort? Att det nyss var sommar, och nu är det snart jul? Att barnen växer upp för snabbt? Att du inte hinner med?

Då kan förlags- och bokbranschen vara någonting för dig. En välbehövlig vila i hetsen. För är det någonstans det går långsamt så är det där.

En vän har väntat i snart ett år på besked från ett förlag, och det är inte så att de har glömt bort att läsa manuset eller missat att det kommit in, nej de vet precis vilket det är, de är bara inte helt klara med sina diskussioner än. Måste ha ett till möte. Och kanske ett till. Och kanske läsa det en gång till.

En tjej i en författargrupp på Facebook skickade in sitt manus till ett stort förlag i mars. Det har gått vidare från instans till instans. Nu, i november, ringde hon och undrade vad som hände. Hon fick till svar att de skulle ha möte om två veckor – alltså i mitten av november. Förhoppningsvis skulle hon få ett svar innan nyår(!)

Själv har jag väntat på livstecken från ett visst håll i snart ett halvår. När jag hörde av mig hade de inte ens hunnit läsa än.

Tidigare brukade det heta att man fick räkna med att vänta i ungefär tre månader på att få svar från förlag. Tre månader är ganska lång tid, men ändå förklarligt. Ett år? Tänk då att det för det mesta redan har gått åt ett år eller mer – ibland flera år – för att skriva manuset. Och är det ett stort förlag som ska svara så kommer det sedan sannolikt att gå minst ett år till efter att boken blir antagen tills den kommer ut på marknaden. (Sedan tar marknaden vid, och då går det ofta snabbt igen.)

Så vad gör man (jag) när isen i magen börjar smälta? Skriver vidare på nästa manus. Tänker att när man (jag) väl får ett svar för ett av sina manus så skadar det inte att ha ett annat, eller kanske flera, på lut. Och försöker intala sig själv att det kan vara skönt att åtminstone ett område här i världen inte rusar framåt i vansinnesfart.