manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


2 kommentarer

Konsten att förbruka en skrivardag

Var trött. Då går allt lite långsammare. Bäst är om du sovit för lite ett par, tre nätter minst.

Glöm barnets gympakläder så du måste gå tillbaka till skolan ett varv till.

Sanda och salta trappan och trottoaren. Det är ruskigt halt ute.

Återuppta kommunikationen med skrivarvän i nöd efter radioskugga på Östersjön.

Spåna ihop en Instagrambild som visar din bok i ett roligt sammanhang.

Sätt igång lite viktigt mejlande, som sedan genererar mer mejlande.

Försök hitta på en present att ge din respektive på årsdagen som ni firar IMORGON! Varför har du inte tänkt på det tidigare? Och borde ni inte hitta på någonting tillsammans egentligen?

Diskutera födelsedagspresenter och julklappar på telefon med din mor samtidigt som ni jämför kryssningsupplevelser.

Se till att ha bokat in en julmiddag med andra författare, så att du måste ägna lite tid åt att välja kläder och göra dig i ordning.

Oj, fler mejl.

Hoppsan, snart dags att åka.

Dagens otippade: Mejlet från författarfonden om att de hittat fackböcker som jag översatte i slutet av 90-talet i sitt register, vilket betyder att jag ska få ännu lite extra ersättning utöver den biblioteksersättning som jag redan fått besked om (Och hurra för att jag ska få biblioteksersättning! Det är inte mycket pengar, men det betyder att Dränkt har lånats ut över 2000 gånger under 2015!)


Lämna en kommentar

Drygt tusen ords eftertanke

Igår var det veckans skrivardag. Och skrev gjorde jag, mer än tusen ord. Nödvändiga ord, helt relevanta för en skrivardag, bara det att inget av orden hamnade i mitt manus.

De flesta hamnade  i ett dokument om huvudkaraktären. Jag behövde få bättre grepp om henne (det är som sagt lite rörigt.) Nu har jag rett ut varför hon har sin rädsla, som både hänger ihop med hennes fritidsintresse och hennes yrkesval, som i sin tur hänger ihop med varför hon befinner sig där hon befinner sig.

Halvvägs in i historien så hade hon redan såväl rädslan som yrket och fritidsintresset och befann sig på orten där hon skulle vara, men det kändes mest som lösa påhitt. Som ”Vad håller jag på med?” ”Vad håller hon på med? ”Varför är hon ens där? Det verkar inte rimligt?” Nu verkar det rimligt. Helt logiskt faktiskt. Nästan oundvikligt. Och allt jag behövde göra var att tänka efter utanför manuset. Det här kommer att ge bättre styrsel åt historien och göra det mycket enklare att skriva (intalar jag mig.)

Några ord hamnade i ett annat dokument om samhället där hon befinner sig, samt om några bikaraktärer. De där bikaraktärerna har en tendens att föröka sig och behöver hållas i schack. De som ska med ska ha en bra anledning. Igen, eftertanke utanför manus.

Och resten av orden? De hamnade i mejl. Vissa saker mejlar man bäst om på sin skrivardag. Har fortfarande is i magen, men den börjar smälta.


2 kommentarer

Kaos i kalendern

Min (en av mina) akilleshäl(ar) under råmanusarbetet är tiden. Och då menar jag inte tiden man måste hitta för att kunna skriva. Jag menar tiden som löper i själva historien.

Innan jag sätter igång så har jag en plan, och gör grova sceninstruktioner åt mig själv. Men sedan kommer jag på att den där bussresan passar bättre någon annan stans, och att det där avslöjandet definitivt måste inträffa senare. Och plötsligt är en vecka i huvudkaraktärens liv smockfull med aktiviteter och dramatiska avslöjanden medan veckan därpå är totalt händelselös, två andra är förbannade på varandra för ett gräl som inte ägt rum än, familjen som skulle komma och hälsa på för att barnen skulle kunna ställa till med trubbel är upptagen med annat och någon går och intalar sig själv att det är råttor som låter, fast att han redan skådat monstret i vitögat.

Det är ungefär där jag är just nu. Det är kaos i karaktärernas kalender och jag måste se till att alla hamnar på rätt plats i rätt tid innan jag kan fortsätta skriva.

En sak har jag i alla fall klarat av att boka in i den verkliga kalendern. Jag har reserverat ett hotellrum till nästa års bokmässa i Göteborg (oroa er inte alla förlag och agenturer som vill bjuda mig på hotellvistelse, det är avbokningsbart ända fram tills mässan startar.)


16 kommentarer

När fantomen rör sig …

Tycker du att tillvaron rusar för fort? Att det nyss var sommar, och nu är det snart jul? Att barnen växer upp för snabbt? Att du inte hinner med?

Då kan förlags- och bokbranschen vara någonting för dig. En välbehövlig vila i hetsen. För är det någonstans det går långsamt så är det där.

En vän har väntat i snart ett år på besked från ett förlag, och det är inte så att de har glömt bort att läsa manuset eller missat att det kommit in, nej de vet precis vilket det är, de är bara inte helt klara med sina diskussioner än. Måste ha ett till möte. Och kanske ett till. Och kanske läsa det en gång till.

En tjej i en författargrupp på Facebook skickade in sitt manus till ett stort förlag i mars. Det har gått vidare från instans till instans. Nu, i november, ringde hon och undrade vad som hände. Hon fick till svar att de skulle ha möte om två veckor – alltså i mitten av november. Förhoppningsvis skulle hon få ett svar innan nyår(!)

Själv har jag väntat på livstecken från ett visst håll i snart ett halvår. När jag hörde av mig hade de inte ens hunnit läsa än.

Tidigare brukade det heta att man fick räkna med att vänta i ungefär tre månader på att få svar från förlag. Tre månader är ganska lång tid, men ändå förklarligt. Ett år? Tänk då att det för det mesta redan har gått åt ett år eller mer – ibland flera år – för att skriva manuset. Och är det ett stort förlag som ska svara så kommer det sedan sannolikt att gå minst ett år till efter att boken blir antagen tills den kommer ut på marknaden. (Sedan tar marknaden vid, och då går det ofta snabbt igen.)

Så vad gör man (jag) när isen i magen börjar smälta? Skriver vidare på nästa manus. Tänker att när man (jag) väl får ett svar för ett av sina manus så skadar det inte att ha ett annat, eller kanske flera, på lut. Och försöker intala sig själv att det kan vara skönt att åtminstone ett område här i världen inte rusar framåt i vansinnesfart.


6 kommentarer

Det finns fler som jag

Igen nämner jag podden ”Skriv en bestseller eller en annan bok”. Dagens avsnitt gästades av Anna Fredriksson, som skrivit både film, tv och böcker och som bjudits in i egenskap av dramaturgisk expert. Och vet ni vad? Hon använder också listor i word för att spalta upp sina manus. Inga post-it-lappar eller mindmaps. Dramakurvor kan vara dramalistor😉

Jag har även läst i Wonderbook – the illustrated guide to creating imaginative fiction av Jeff Vandermeer (Tack för påminnelsen Mia). En fantastisk bok på flera sätt, inte minst genom alla färgbilder och humorn. Just avsnittet om ”plot” och ”structure” är väldigt befriande, med exempel på helt alternativa strukturer, en mängd olika bilder över hur en dramakurva kan se ut, och en allt annat än kategorisk inställning. Bland annat poängterar han att en ritad modell tenderar att vara väldigt händelsedriven, medan saker under ytan och inom karaktärerna – som också gör en historia spännande, skapar tempo och för den framåt – saknas i modellerna.

Själva skrivandet då? Ja alltså, eftersom jag lyssnade på podden och läste i boken och vår bänkskiva till köket äntligen levererades (för andra gången) och monterades idag (varför går skrivdagar alltid åt till sådant?) så har inte ordmängden blivit så imponerande. Men hela kvällen är ju kvar. Och så tror jag att jag kom på ny information om min huvudkaraktär.


12 kommentarer

Min oförmåga att göra kurvor

(Varning för långt och måhända aningen svamligt inlägg)

Det pratas mycket om kurvor när man håller på med skrivandet. Dramakurvor. Karaktärsbågar. Sådana saker.

Jag brukar hävda att jag skriver utan en dramaturgisk mall. Jag blir nojig när någon tipsar om Writers Digests tiopunktslista för hur man ska konstruera en bra berättelse,  med en hjälte, en antagonist och vändningar på rätt ställen. För så har jag ju inte tänkt. När jag har försökt pressa in mina historier i ”hjältens resa” i efterhand lyckas jag inte alls.

Då var det befriande att höra att höra Kristina Ohlsson säga i podden ”Skriv en bestseller eller en annan bok” (lyssna på den) att hon inte anpassade sig efter någon dramaturgisk mall. Jag skrev om det på Instagram och fick kommentaren att även den som inte medvetet använder en dramaturgisk mall gör det sannolikt omedvetet, för att hen har läst så pass mycket böcker och hört många historier och vet inombords hur en historia ska berättas.

”Jag tror inte att det bara finns EN mall”

Ja! Så tror jag också. Men jag tror att det inte  bara finns EN mall, utan att den här ”kurvan” kan se väldigt olika ut beroende på vilken historia man berättar. Ibland är den stegrande där spänningen ökar hela tiden, ibland svänger den upp och ner i en faslig takt där du blir överraskad gång på gång, ibland är den ganska lågmält plan, men eftertänksam.

I ett senare avsnitt av samma podd pratar Caroline Eriksson och Ninni Schulman om vikten av dramaturgi. Framåtrörelse, att karaktärer ska utvecklas och så vidare. Och det är klart. En historia som inte har (framåt)rörelse blir ju svår att läsa (Även om rörelsen kan ske genom tillbakablickar får reda på vad som hänt längre och längre tillbaka, så är det ju en slags framåtrörelse när man har all information – hur hamnade vi på den punkt där vi befinner oss nu.)

Det jag menar när jag säger att jag inte använder dramakurvemallar är alltså att jag inte gör det medvetet. Däremot tänker jag absolut på att karaktärerna ska vilja någonting, att de ska utvecklas på ett eller annat sätt, att historien ska svänga (en otäck händelse kan till exempel få större effekt om det har hänt någonting positivt strax innan, fallet från höjden blir så att säga hårdare), att det ska finnas tydlig framåtrörelse eller hintar om att saker kommer att hända som gör att man blir nyfiken att läsa vidare. Sådana saker. Men exakt när de inträffar och hur, det sker på känsla. Känner jag att texten tappar fart i ett parti, då är det nog dags att ge läsaren någonting upplivande just där.

”Känner jag att texten tappar fart i ett parti, då är det nog dags att ge läsaren någonting upplivande just där.”

(Självklart misslyckas jag också med detta. Att skriva är lite som att sitta och titta på en match och se precis hur spelarna borde placera sig för att kunna avancera, vem som borde få passningen och vad backen borde göra istället för att gå på motspelaren med bollen, och sen själv gå upp på planen och inse att man inte har koll på särskilt mycket alls. Det har hänt att jag stört mig på andras sätt att skriva, för att sedan märka att jag gör exakt likadant själv.)

Ibland försöker jag trots allt. Jag försöker rita upp en kurva för en karaktär – för att jag har sett att det är så andra gör. Jag försöker sätta postitlappar på en bit kartong. Jag försöker göra en tidslinje.

”Problemet” är att min hjärna inte fungerar särskilt visuellt. Jag har aldrig fattat mindmaps till exempel. De tilltalar mig inte alls, de är röriga och ostrukturerade och tittar jag i ett hörn kanske jag missar någonting som står i ett annat hörn eller längst upp i mitten. Listor är mer min grej. De kan man läsa från början till slut och när man är klar vet man att man läst allt.

Minnestekniker där man ska hitta på en bild som motsvarar en siffra och sedan göra en historia av de olika bilderna för att komma ihåg till exempel ett telefonnummer gör mig bara förvirrad. För mig är det betydligt lättare att bara lära sig telefonnumret utantill.

När jag hör ordet karaktärsbåge så fastnar jag på ”båge”. Ska den vara bågformad alltså? Varför kan den inte vara rak, men från höger till vänster så att utvecklingen går framåt? Varför måste det vara en puckel på mitten? Och varför måste puckeln i så fall gå uppåt nödvändigtvis?

”Nej för tusan, en tidslinje ska ju vara sådär härligt kreativt liggande!”

Så sent som idag kom jag på en massa nya element som kommer att lyfta och fördjupa historien jag skriver på för tillfället. Jag fick för mig att rita upp en tidslinje med viktiga händelser och scener markerade. Sagt och gjort. Eller? Skulle jag göra linjen uppifrån och ner, för det är ju lättare att skriva och spalta upp så? Det får plats mer text och blir mer lättläst om man har linjen till vänster och kan skriva bredvid. Nej för tusan, en tidslinje ska ju vara sådär härligt kreativt liggande! Jag gjorde en liggande tidslinje. Satte dit slutpunkten längst till höger och skrev några ord om slutet.

Sedan skrev jag en himla massa anteckningar och frågor högst upp på pappret. I en lista. Nuddade inte ens linjen. Kom på mig själv och gjorde ett försök med att sätta dit några scener. Jaha, de där scenerna vet jag ju redan om. Det slutade med att jag kluddade över hela linjen.

Så nu gör gör jag som jag brukar. Skriver en scenordning i ett dokument, som ett slags synopsis. Fyller i scenerna med text. Kompletterar med nya scener där det visar sig fattas någonting. Flyttar om ibland om det blir ett bättre driv så. Och så använder jag ”Document map pane” i windows (tror det heter dokumentöversikt på svenska, under View / Sidebar)  för att få en överblick över kapitlen och en uppfattning om var det blir för tjockt med action och var det tvärtom blir för segt. Det har funkat hyfsat hittills.

 


7 kommentarer

Livstecken

Jo, alltså, jag lever.

Jag har stormat igenom en fantastiskt rolig och trevlig bokmässa – min första med seminariekort, som jag unnade mig eftersom jag blev antagen till Sveriges Författarförbund (hurra!) och därigenom fick ett mycket rabatterat pris – och kom ut på andra sidan lika glad för att jag överlevt, som besviken över att den var slut. Som en kombination av jättekonferens och rockfestival tillägnad ditt största intresse.

Det tog lite tid att återhämta sig från den. Seminariekortet blev min räddning. Istället för att trängas på golvet bland montrar som försöker överrösta varandra med högtalaranläggningar (också jätteroligt på sitt sätt, och jag var såklart i mässhallen också och köpte massor av böcker och minglade och pratade med många roliga och trevliga människor) så satt(!) man prydligt ner i en sval och luftkonditionerad lokal där alla utom de på scenen var tysta och man bara behövde fokusera på en talare åt gången. Intressant var det också, jag fokuserade på seminarier med skräck- och fantastiktema.

Ett stort plus var också att jag för första gången bodde på Gothia Towers. Det skall bliva min melodi – så länge jag har råd eller inte blir bjuden på annat hotell av generöst förlag / agentur / filmbolag, då kan jag tänka mig att sova där istället.

(Ja, jag vet. Tidsfristen för att prata om bokmässan är passerad sedan länge, men tänkte att ni kanske undrade.)

Och resten då? Min mage har i det närmaste förfrusit av all is jag har i den, och jag har ännu inte några som helst besked från något som helst håll.

Medan jag väntar på att det ska hända någonting så läser jag, och skriver. På två manus. Ett skräckigt (har jag kanske nämnt det redan?) som jag hunnit 30 000 ord på och ett i en helt annan genre som jag nöjesskriver på däremellan och som jag har fått ihop snart 5000 ord på.

Någon gång ska jag också ta tag i mitt lektörslästa barnboksmanus som legat och vilat bra länge nu. Och så har jag samlat på mig några novellidéer … Det är bara det där med att man måste jobba och försörja sig. Och sova. Det ska jag göra nu.

Och ni då?


10 kommentarer

Houston we have a manus

Ja jävlar i min lilla låda.

Igår stoppade jag in de sista av mina egna kråkiga ändringar (de jag gjorde efter att ha läst lektörens kommentarer.) Klockan tolv på natten var jag klar med det. Och idag har jag – i sällskap av Emma Askling som gästat min skrivardag och mitt vardagsrum – jobbat hårt hela dagen med att justera det sista. Synka, kolla, rätta till kapitelnummer, få panik över att saker kommer i fel ordning, dubbelkolla och inse att de faktiskt hamnat rätt. Och så.

Alltså: Finnes – ett prima rysligt underhållningsmanus för vuxna, som utspelar sig i modern verklighet, men med övernaturliga inslag.

Sökes: Förlag, agent, filmkontrakt eller bara en enkel räkmacka på Bokmässan.

Det är nu is i magen-taktiken verkligen kommer att sättas på prov. Eller snarare min förmåga att följa den. Helst vill jag skicka till allt som rör sig, och några fler. Nu, nu nu! Men så jobbar vi inte längre här. Nix. We play it cool.

En sak kan vi vara säkra på i alla fall, och det är att jag inte kommer att ha någon ny bok på Bokmässan i Göteborg i år. Jag kommer alltså att närvara av rent sociala skäl. Istället håller jag tummarna för att jag får godkänt på min ansökan till Sveriges Författarförbund. Det skulle vara en trevlig pepp.


14 kommentarer

Såpass

Jag har äntligen fått tillbaka ”Ek” och kan andas ut. Inte heller lektören tyckte att det var ett ohållbart, poänglöst, osammanhängande manus som borde skrotas omedelbart. Tvärtom faktiskt …

Såklart att det finns en hög med kommentarer på sådant som kan förbättras. Men ”Den här storyn känns till och med bättre än Dränkt. Mer mainstream och mer spännande och egen” ger lite extra energi inför redigeringen.

Fun fact: Nu har två olika lektörer läst texten i olika skeden. Om man släpper in de båda personerna i ett rum finns det risk för att de upphör att existera, eftersom de tydligen är varandras totala motsatser. Den ena ville skala bort för mycket känslor och tankar, den andra tycker att jag borde ha mer känslor och tankar. Den ena tyckte det bästa med hela manuset var partierna skrivna i andra person, den andra tycker jag ska överväga att ta bort de avsnitten helt. Den ena jublar över en tillbakablick, den andra undrar om den verkligen tillför någonting. Som att ligga på BB och lyssna på alla barnmorskor som har egna teorier om hur du ska få din bebis att äta. Jag försöker väl göra som jag gjorde på Södra BB för nio år sedan, välja de tips jag tror mest på och som passar mig.

Nu har jag precis skrivit ut så mycket av manuset som tillgången till skrivarpapper tillät (det räckte bara till sidan 162.) Snart dyker jag ner i texten igen. Önska mig lycka till.