manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


6 kommentarer

Det finns fler som jag

Igen nämner jag podden ”Skriv en bestseller eller en annan bok”. Dagens avsnitt gästades av Anna Fredriksson, som skrivit både film, tv och böcker och som bjudits in i egenskap av dramaturgisk expert. Och vet ni vad? Hon använder också listor i word för att spalta upp sina manus. Inga post-it-lappar eller mindmaps. Dramakurvor kan vara dramalistor 😉

Jag har även läst i Wonderbook – the illustrated guide to creating imaginative fiction av Jeff Vandermeer (Tack för påminnelsen Mia). En fantastisk bok på flera sätt, inte minst genom alla färgbilder och humorn. Just avsnittet om ”plot” och ”structure” är väldigt befriande, med exempel på helt alternativa strukturer, en mängd olika bilder över hur en dramakurva kan se ut, och en allt annat än kategorisk inställning. Bland annat poängterar han att en ritad modell tenderar att vara väldigt händelsedriven, medan saker under ytan och inom karaktärerna – som också gör en historia spännande, skapar tempo och för den framåt – saknas i modellerna.

Själva skrivandet då? Ja alltså, eftersom jag lyssnade på podden och läste i boken och vår bänkskiva till köket äntligen levererades (för andra gången) och monterades idag (varför går skrivdagar alltid åt till sådant?) så har inte ordmängden blivit så imponerande. Men hela kvällen är ju kvar. Och så tror jag att jag kom på ny information om min huvudkaraktär.

Annonser


12 kommentarer

Min oförmåga att göra kurvor

(Varning för långt och måhända aningen svamligt inlägg)

Det pratas mycket om kurvor när man håller på med skrivandet. Dramakurvor. Karaktärsbågar. Sådana saker.

Jag brukar hävda att jag skriver utan en dramaturgisk mall. Jag blir nojig när någon tipsar om Writers Digests tiopunktslista för hur man ska konstruera en bra berättelse,  med en hjälte, en antagonist och vändningar på rätt ställen. För så har jag ju inte tänkt. När jag har försökt pressa in mina historier i ”hjältens resa” i efterhand lyckas jag inte alls.

Då var det befriande att höra att höra Kristina Ohlsson säga i podden ”Skriv en bestseller eller en annan bok” (lyssna på den) att hon inte anpassade sig efter någon dramaturgisk mall. Jag skrev om det på Instagram och fick kommentaren att även den som inte medvetet använder en dramaturgisk mall gör det sannolikt omedvetet, för att hen har läst så pass mycket böcker och hört många historier och vet inombords hur en historia ska berättas.

”Jag tror inte att det bara finns EN mall”

Ja! Så tror jag också. Men jag tror att det inte  bara finns EN mall, utan att den här ”kurvan” kan se väldigt olika ut beroende på vilken historia man berättar. Ibland är den stegrande där spänningen ökar hela tiden, ibland svänger den upp och ner i en faslig takt där du blir överraskad gång på gång, ibland är den ganska lågmält plan, men eftertänksam.

I ett senare avsnitt av samma podd pratar Caroline Eriksson och Ninni Schulman om vikten av dramaturgi. Framåtrörelse, att karaktärer ska utvecklas och så vidare. Och det är klart. En historia som inte har (framåt)rörelse blir ju svår att läsa (Även om rörelsen kan ske genom tillbakablickar får reda på vad som hänt längre och längre tillbaka, så är det ju en slags framåtrörelse när man har all information – hur hamnade vi på den punkt där vi befinner oss nu.)

Det jag menar när jag säger att jag inte använder dramakurvemallar är alltså att jag inte gör det medvetet. Däremot tänker jag absolut på att karaktärerna ska vilja någonting, att de ska utvecklas på ett eller annat sätt, att historien ska svänga (en otäck händelse kan till exempel få större effekt om det har hänt någonting positivt strax innan, fallet från höjden blir så att säga hårdare), att det ska finnas tydlig framåtrörelse eller hintar om att saker kommer att hända som gör att man blir nyfiken att läsa vidare. Sådana saker. Men exakt när de inträffar och hur, det sker på känsla. Känner jag att texten tappar fart i ett parti, då är det nog dags att ge läsaren någonting upplivande just där.

”Känner jag att texten tappar fart i ett parti, då är det nog dags att ge läsaren någonting upplivande just där.”

(Självklart misslyckas jag också med detta. Att skriva är lite som att sitta och titta på en match och se precis hur spelarna borde placera sig för att kunna avancera, vem som borde få passningen och vad backen borde göra istället för att gå på motspelaren med bollen, och sen själv gå upp på planen och inse att man inte har koll på särskilt mycket alls. Det har hänt att jag stört mig på andras sätt att skriva, för att sedan märka att jag gör exakt likadant själv.)

Ibland försöker jag trots allt. Jag försöker rita upp en kurva för en karaktär – för att jag har sett att det är så andra gör. Jag försöker sätta postitlappar på en bit kartong. Jag försöker göra en tidslinje.

”Problemet” är att min hjärna inte fungerar särskilt visuellt. Jag har aldrig fattat mindmaps till exempel. De tilltalar mig inte alls, de är röriga och ostrukturerade och tittar jag i ett hörn kanske jag missar någonting som står i ett annat hörn eller längst upp i mitten. Listor är mer min grej. De kan man läsa från början till slut och när man är klar vet man att man läst allt.

Minnestekniker där man ska hitta på en bild som motsvarar en siffra och sedan göra en historia av de olika bilderna för att komma ihåg till exempel ett telefonnummer gör mig bara förvirrad. För mig är det betydligt lättare att bara lära sig telefonnumret utantill.

När jag hör ordet karaktärsbåge så fastnar jag på ”båge”. Ska den vara bågformad alltså? Varför kan den inte vara rak, men från höger till vänster så att utvecklingen går framåt? Varför måste det vara en puckel på mitten? Och varför måste puckeln i så fall gå uppåt nödvändigtvis?

”Nej för tusan, en tidslinje ska ju vara sådär härligt kreativt liggande!”

Så sent som idag kom jag på en massa nya element som kommer att lyfta och fördjupa historien jag skriver på för tillfället. Jag fick för mig att rita upp en tidslinje med viktiga händelser och scener markerade. Sagt och gjort. Eller? Skulle jag göra linjen uppifrån och ner, för det är ju lättare att skriva och spalta upp så? Det får plats mer text och blir mer lättläst om man har linjen till vänster och kan skriva bredvid. Nej för tusan, en tidslinje ska ju vara sådär härligt kreativt liggande! Jag gjorde en liggande tidslinje. Satte dit slutpunkten längst till höger och skrev några ord om slutet.

Sedan skrev jag en himla massa anteckningar och frågor högst upp på pappret. I en lista. Nuddade inte ens linjen. Kom på mig själv och gjorde ett försök med att sätta dit några scener. Jaha, de där scenerna vet jag ju redan om. Det slutade med att jag kluddade över hela linjen.

Så nu gör gör jag som jag brukar. Skriver en scenordning i ett dokument, som ett slags synopsis. Fyller i scenerna med text. Kompletterar med nya scener där det visar sig fattas någonting. Flyttar om ibland om det blir ett bättre driv så. Och så använder jag ”Document map pane” i windows (tror det heter dokumentöversikt på svenska, under View / Sidebar)  för att få en överblick över kapitlen och en uppfattning om var det blir för tjockt med action och var det tvärtom blir för segt. Det har funkat hyfsat hittills.

 


7 kommentarer

Livstecken

Jo, alltså, jag lever.

Jag har stormat igenom en fantastiskt rolig och trevlig bokmässa – min första med seminariekort, som jag unnade mig eftersom jag blev antagen till Sveriges Författarförbund (hurra!) och därigenom fick ett mycket rabatterat pris – och kom ut på andra sidan lika glad för att jag överlevt, som besviken över att den var slut. Som en kombination av jättekonferens och rockfestival tillägnad ditt största intresse.

Det tog lite tid att återhämta sig från den. Seminariekortet blev min räddning. Istället för att trängas på golvet bland montrar som försöker överrösta varandra med högtalaranläggningar (också jätteroligt på sitt sätt, och jag var såklart i mässhallen också och köpte massor av böcker och minglade och pratade med många roliga och trevliga människor) så satt(!) man prydligt ner i en sval och luftkonditionerad lokal där alla utom de på scenen var tysta och man bara behövde fokusera på en talare åt gången. Intressant var det också, jag fokuserade på seminarier med skräck- och fantastiktema.

Ett stort plus var också att jag för första gången bodde på Gothia Towers. Det skall bliva min melodi – så länge jag har råd eller inte blir bjuden på annat hotell av generöst förlag / agentur / filmbolag, då kan jag tänka mig att sova där istället.

(Ja, jag vet. Tidsfristen för att prata om bokmässan är passerad sedan länge, men tänkte att ni kanske undrade.)

Och resten då? Min mage har i det närmaste förfrusit av all is jag har i den, och jag har ännu inte några som helst besked från något som helst håll.

Medan jag väntar på att det ska hända någonting så läser jag, och skriver. På två manus. Ett skräckigt (har jag kanske nämnt det redan?) som jag hunnit 30 000 ord på och ett i en helt annan genre som jag nöjesskriver på däremellan och som jag har fått ihop snart 5000 ord på.

Någon gång ska jag också ta tag i mitt lektörslästa barnboksmanus som legat och vilat bra länge nu. Och så har jag samlat på mig några novellidéer … Det är bara det där med att man måste jobba och försörja sig. Och sova. Det ska jag göra nu.

Och ni då?