manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


8 kommentarer

Pling

Vaknade rosslig och andfådd med sprängande bihålor och ett huvud som kändes för trångt och ville helst bara sova vidare. Priset för den gångna veckan, gissar jag.

Idag har Epok gått ut med nyheten att förlaget återuppstår som imprint under Undrentide förlag. Väldigt bra tycker jag. Det betyder att förlagets böcker kan räddas. Det kändes som ett stort slöseri att kasta bort allt sådär.

Men jag håller fast vid min nya lugna inställning. Jag tänker inte förhasta mig ur den här situationen. När jag går vidare – hur det än blir – så ska det vara ordentligt genomtänkt.

Mindre genomtänkt var boken jag började skissa på igår, trots att jag egentligen var för trött och för fel och för allting. Jag fick själva idén här om dagen, när jag nattat dottern. På vägen ut råkade jag slå huvudet i vad som bäst kan beskrivas som en pinglande insekt och som hänger från hennes taklampa. Pling så hade jag en läskig karaktär och en handling och några minuter senare de första kapitlen hyfsat uttänkta.

En 9-12 bok tänker jag. Möjligen i den yngre skalan. Har nu synopsis på 15 kapitel, upptrappning, vändning, mer upptrappning och grand finale. På rollistan finns två huvudpersoner och en hög bikaraktärer och jag siktar på 30 000 ord. Det känns så bra att jag tror jag låter den gå före omskrivningsprojektet jag egentligen skulle hålla på med.

Nanowrimo? Mua ha ha ha.

Annonser


Lämna en kommentar

Ligger inte på latsidan

Tack för alla peppande ord! Jakten är igång. Här har mejlats och facebookats och mejlats lite mer. Det är rentav så att ett eller annat sms har skickats iväg. Jag rusade på rätt bra i rena förskräckelsen.

Nu försöker jag samla ihop mig och sakta ner tempot. Min första tanke var på något sätt att Dränkt helst skulle ut det datum som var sagt. Jag ville ju det. Så det inte ska stå fel i kataloger och artiklar. Så ingen ska bli besviken. Så det nästan inte skulle märkas att det inte blev som det var tänkt. Fixa. Fixa. Fort. Fort. Fort. Nu. Nu. Nu.

Nu (det här inläggets vanligaste ord) inser jag att det kanske inte är farten som är det viktigaste. Jag har knappt hunnit fatta vad som hänt. Men om jag ger mig tid att tänka över möjligheterna – och tålamod att vänta in dem – så kanske det här kan sluta på ett bra sätt.

Nu (Bingo!) ska jag sova.


32 kommentarer

En olycka kommer sällan ensam

Jag har råkat säga några gånger att jag på något sätt tycker att det är kul när saker skiter sig och man snabbt måste improvisera fram en lösning. En utmaning, liksom. Kanske äter jag upp det nu.

I fredags skulle jag åka till Göteborg. Äntligen komma ifrån redaktionen för att göra en stor intervju med en känd person som ska pryda omslaget på nästa tidning. Därefter träffa syster med familj för att gå på LIsebergs julmarknad och ha en kul kväll med syskonbarnen. Jag hade tre timmar till förberedelser på tåget. I fredags var det – ta da – signalfel söder om Stockholm. Mitt tåg blev inställt, extrabussen skjutsade mig till Södertälje och där satt jag och frös. Det utlovade tåget sköts upp och sköts upp, tio minuter i taget, tills det hade gått två och en halv timme och bara var att ge upp. Jag skulle inte hinna till intervjun. Nödlösning: ta mig till redaktionen och köra intervjun via Skype. Bara det att datorn vi använder för att skypea var på vift. Nödlösning: installera Skype på en annan dator. Bara det att… Och så vidare. Det blev en intervju. Men på telefon. Och inte alls så förberedd som den borde ha varit. Och inga syskonbarn, och inget Liseberg.

Igår skulle jag med barnen på karateträning efter skolan. Men när vi gick på bussen så insåg jag att jag hade busskortet i en annan jacka. Så jag fick registrera mig på SL:s hemsida där man kan betala med kort. Bara det att kortet också var i den andra jackan så att jag inte kunde mata in kortnumret. Till sist kunde jag registrera mig för faktura, och för att fira det upptäckte jag att sonens vattenflaska läckt ut i min handväska och bland annat totalsabbat boken jag höll på att läsa. Men vi kom till karateträningen.

I söndags lämnade jag in det slutredigerade manuset. Igår diskuterade jag bokformat med förlaget. Om någon vecka kommer Svensk bokhandels katalog med mitt debutantporträtt. Och IDAG – två månader innan utgivning – meddelar förlaget att de upphör med all verksamhet. All. Som i att Min Bok Is No More. Inte på Epok i alla fall. Och det är så sjukt trist och sorgligt och tråkigt och för jävla jävligt. Men. Vatten i väskan och iskalla perronger, det ska tusan i mig bli en bok.

Jag vet inte vad som händer nu. Jag vet bara att jag är långt ifrån ensam om att råka ut för problem under bokutgivningen. Jag har i alla fall haft glädjen att få jobba med riktigt entusiastiska människor som trodde på mig, och som har gjort ett bra jobb för att förbättra mitt manus – men som hade otur och snubblade på målsnöret.

Jag hoppas att det här var den sista olyckan i det här olycksklustret. Nu ska jag deppa ihop ett tag, medan jag grubblar på plan B.


4 kommentarer

Jo, men nu så

Nu har jag faktiskt gått igenom andreredaktörens kommentarer och ändrat på det jag höll med om. Jag har på eget bevåg petat in ännu lite mer gestaltning, plockat bort en drös ”kändes” (Allvarligt, var kommer de ifrån?), några ”för en sekund” och ”för ett ögonblick”, resignerat inför ordet ”snabbt” och dragit ner på ältandet av sömnbrist och minnesluckor.

I morgon är en annan dag, då hittar jag säkert mer att peta på. Men just nu känns det helt möjligt att jag kan lämna in det (ett par timmar) innan veckan är slut.

Annan kul grej: En releasefest har så smått börjat planeras tillsammans med en rolig samarbetspartner. Kan bli hur bra som helst.


6 kommentarer

Hej, hej!

Oj vad jag ropar hej. Och så tidigt jag ropar också. Alldeles för tidigt.

Om jag råkar ha sagt saker som ”nu hittar jag knappt någonting att ändra” och ”snart kanske jag hoppar på Nanowrimo igen” och ”ni får manuset under veckan” så varsågod, jag skickar saltet.

Det kan vara så att det finns mer att peta på i andra halvan av manuset än i första. Kan.


2 kommentarer

Nära men ingen cigarr

Ett tag trodde jag att jag skulle bli helt klar med den här redigeringsomgången i helgen. Andreredaktörens kommentarer är genomgångna och jag ska ”bara” läsa igenom hela manuset efter ändringarna för att se att allt känns bra. Och vet ni, det känns bra!
Alla andra gånger som jag öppnat manuset efter en tids vila har jag tänkt ”oj, oj, oj” (snäll omskrivning) och börjat peta. Men nu hittar jag knappt någonting att ändra. Enstaka saker, lite korr, men det mesta sitter. Så. Skönt.

Så, om jag bara inte hade pratat bort en timme med en granne igår, och om jag bara inte hade följt med familjen hem till gamla kompisar idag, så hade jag varit färdig att skicka tillbaka manuset igen. Nu är jag inte riktigt ända framme.

Som Sheldon säger: ”If ifs and buts were candy and nuts, we’d all have a merry Christmas.”


2 kommentarer

Bravo!

Det haglar kontrakt i veckan, tycks det. Thomas på Skrivkällaren har just. skrivit avtal på sin första bok. Eva Ludvigssen har fått kontrakt på sin tredje. Och Susanne Ahlenius ska få göra ljudbok av Dödlig Åtrå. Stort grattis till er!


9 kommentarer

Novellkväll på Segeltorps bibliotek

Den blev av! Det kom fler än två personer, det var jättefint ordnat av bibliotekarien Carina och det var Så Roligt!

Jag har alltså begått biblioteksdebut tillsammans med fyra andra novellister från #Älskanoveller. I måndags pratade vi, svarade på frågor och läste högt ur våra noveller på Segeltorps bibliotek – mitt hembibliotek. Ett par av de andra hade redan gjort liknande framträdanden på andra ställen, men för mig och några till var det premiär.

Jag är i regel inte så nervös över att prata inför folk, men för säkerhets skull hade jag skrivit ut stycket jag skulle läsa högt – så att alla kluddade ändringar som behövdes för att texten togs ur sitt sammanhang verkligen skulle komma med. Och jag kom ihåg att skriva ut omslaget till Dränkt så att jag hade någonting att visa upp.

Den verkliga nervositeten var över om det skulle dyka upp några åhörare – eller om vi skulle få ställa in alltihop. Så sent som i onsdags såg det synnerligen skralt ut. Bara två personer hade anmält sig. Grannar och föräldrar till barnens kompisar som sagt att de absolut skulle försöka komma droppade av till höger och vänster. Inte ens min egen man kunde komma, eftersom sonen hade karateträning.

Men så segade det sig upp till fyra anmälda. Jag läste Minna Aulins rapport från sin utställarhelg där knappt någon dykt upp under två dagar, och tänkte att det blir ju inte färre än så i alla fall. Och det här gäller bara en timme. Fem anmälda, jag konfererade med övriga novellister och vi bestämde oss för att köra.

Och på måndagskvällen satt där en fin liten publik med tio nyfikna och frågvisa åhörare.

Det gick så bra! Alla – Per Berg, Jenny Jacobsson, Emmelie Hardenborg, Lena M Johansson och jag – var superduktiga. Okej, så jag kanske glömde presentera mig när jag pratade om min novell, men det kunde jag ju rätta till i efterhand. IMG_3233.JPG

Så här fint stod det uppställt i väntan på publik och novellister. IMG_3255.JPG

Tända ljus och blommor! Carina hade verkligen fixat.

IMG_3235.JPG

Deltagarnas böcker – det har hunnit bli en hel del bara under det här året, ganska häftigt faktiskt – presenterades på ett bokbord.

IMG_3256.JPG

Lite mera bokbord.

IMG_3254.JPG

Per Berg var förste man ut att presentera sin novell. Jenny Jacobsson lyssnar. IMG_3259.JPG

Yours truly läser högt ur ”Jävla galonisar.” Jag tappade bara bort mig ett par gånger. IMG_3257.JPG

Emmelie Hardenborg läser högt ur sin novell.

IMG_3262.JPG

Lena M Johansson fick beröm av publiken för sin beskrivning av en gammal mans glesnande ögonbryn. IMG_3261.JPG

Och så tog vi några vändor till, där vi först presenterade tidigare, pågående och kommande skrivprojekt. IMG_3260.JPG

Svarade på frågor från publiken om varför vi skriver…

IMG_3258.JPG

… och hur vi kommit in på noveller.

IMG_3236.JPG

Publikben. Ett litet bevis på att de var där.

IMG_3240.JPG

Slutligen tackades vi alla fem med varsin ros – som matchade väldigt väl med bokomslaget.

Faktiskt så sålde jag också en bok, och fick en bok tingad. En extra bonus.

Så till kvällens mysterium. När vi pratade och minglade lite efteråt kring bokbordet frågade en av de äldre damerna från publiken ”du har väl inte gått här på Segeltorpsskolan?”. Nej, det hade jag ju inte. Jag gick i skolan i Borlänge. Lugnad av svaret gick hon därifrån. En annan dam berättade att kvinnan som ställt frågan varit lärare på Segeltorpsskolan. Nu undrar jag om hon

A: tyckte att det var skönt att jag inte gått på skolan eftersom hon inte kände igen mig och det skulle ha varit jobbigt eller

B: tyckte att det var skönt att jag inte gått på skolan, för att det vore pinsamt om sådant skräp – och dessutom en svordom i novelltiteln – hade sin upprinnelse på hennes skola.

Vad tror ni?


2 kommentarer

Kom vetja!

Var på 4×40-årsfest i Tällberg i helgen. Väldigt roligt! Också roligt att få tre timmar dit och tre timmar hem, ostörd på tåget (reste på egen hand och lämnade familjen hemma.) Läs- och skrivtid.

Nu tar Nanowrimo-projektet paus efter 17000 ord. Jag har nämligen fått tillbaka Dränkt med kommentarer från andreredaktören, och ska gå igenom hela texten igen.

Men inte i morgon, då ska vi prata #Älskanoveller på biblioteket här i Segeltorp. I morgon kväll, 18.00, Jenny Jacobsson, Per Berg, Lena M Johansson, Emmelie Hardenborg och jag. Några av de andra är gamla rävar vid det här laget, men för mig är det första biblioteksframträdandet. Kom gärna!


10 kommentarer

10 000 ord!

Nu är nästa medalj-milstolpe uppnådd i Nanowrimo. Man får nämligen ”utmärkelser” när man klarar vissa mål. De första är i princip att anmäla sig och registrera romanen man ska skriva. Sedan är det 5000 ord. Nu alltså 10 000 ord. Nästa milstope är 25 000 ord, så den får jag vänta på ett tag – om jag ens når den.

Idag kan jag säga att det där med Nanowrimo faktiskt peppade mig att skriva, fast att jag var så in i toffelluddet trött (igen). Jag har varit och åkt vattenrutschkana med dottern (om och om igen i den dryga halvtimme som sonens simlektion varade) och om sjön suger, så suger bassängen med barn och bastu musten ur en. Men, jag skrev. För jag ville passera det där strecket.

Förresten, har ni någon gång suttit på ett tåg och redigerat en blogg som har ett stort fett foto av er själva som sidhuvud? När en medpassagerare sitter och ser allt som händer på skärmen? Det känns lite knepigt faktiskt. Nästan lika knepigt som att sitta och skriva skräckdeckare på en lunchrestaurang som är så trång att bordsgrannen ser allt du skriver.