manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


7 kommentarer

Mitt strukturerade liv

Ok, jag tenderar att få en idé på en scen, en handling eller en ”tänk om det var såhär”, och sen börja skriva. Exakt hur det ska gå, vilka personer som ska vara med och så vidare får komma efter hand. Det här sättet att jobba kan nog funka hyfsat, om man går tillbaka många gånger och livar upp karaktärer och skapar föraningar när man är klar och sitter med ”facit i hand”. Och det gör man.

Men nu är det struktur som gäller. Det betyder listor och tabeller. I ärlighetens namn brukar jag vara ivrig med sådana här saker i början, sedan tappar jag intresset. Men det kan ju vara värt ett försök i alla fall. Så, här är:

Karaktärslistan

Namn:
Ålder
Utseende:
Utstickande egenskap:
Klädsel:
Röst:
Språk:
Favorituttryck:
Rörelsemönster:
Status:
Familj:
Bakgrund:
Gillar:
Ogillar:
Rädd för:
Vill:
Jobbar:
Gör:
Gör inte:
Äter:
Dricker:
Jagas av:
Åsikter:
Positiva egenskaper:
Negativa egenskaper:

… och Synopsis a la Scenlistan:

Scen:
Syfte:
Konflikt:
Vad händer?:
Tid / Plats:
Undertext:
Nödvändig replik:
Hink med kottar:
Doft / Ljud:

(Nödvändig replik är för de gånger man kommer på ett supercitat, eller om någon verkligen måste säga en viss sak för att till exempel hinta om fortsatt handling. ”Hink med kottar” betyder en skarp detalj i miljöbeskrivningen.)

Jag har precis börjat. Och jag har nästan tröttnat redan. För Scenlistan är för närvarande i ett exceldokument, och jag hittar på fler och fler kategorier som jag vill ha med för att inte glömma bort dem. Och cellerna i tabellen blir större och större med mer och mer text. När jag skriver i rutan ”vad händer” vill jag bara fortsätta skriva. Det börjar i ärlighetens namn bli riktigt oöverskådligt. Och ingenting är skrivet på själva berättelsen. Så. Jag tror att jag ska använda mina listor som checklistor i stället. Och börja skriva.

Annonser


5 kommentarer

Vita polisonger i tunnsliten kofta

Jag har lite svårt att komma igång med mitt skrivande. Jag försöker börja på nytt manus, men tankarna finns kvar hos det som är på testläsning (tänk om de kunde läsa klart snart!) och som jag vill pilla på, men som jag försöker låta ligga tills läsarna är färdiga.

Och så är det det här med sol, och vilstolar, och vin och barn som vill att man ska putta fart på gungan, och bad, och pannkaksstekning och vänner som så välkommet tittar förbi och klyftpotatis i ugnen och en grill som måste passas och gipsskivor överallt och ett sovrum med utrivet golv.

En fantasi får fäste. Jag förvandlas till en brittisk, äldre herre som lever på avkastningen av någon arvfond och som stänger in mig i mitt dunkla arbetsrum så snart jag kammat mustaschen, fått på mig min ljusbruna kofta och intagit min frukost i vinterträdgården. Bland bokhyllorna försjunker jag i tankar, ställer ner tekoppen på mitt blankpolerade skrivbord och låter blicken vandra ut till den parkliknande trädgården utanför. Kanske läge för en promenad efter lunch? Så sitter jag och skriver i lugn och ro, och kommer inte ut förrän min förträffliga husa ringer i klockan för att tala om att lunchen, eftermiddagsteet eller middagen är serverad. Och så kanske en gin och tonic på det.

Om jag vore en vithårig brittisk rik man, då, DÅ skulle jag minsann kunna skriva ordentligt. Hittar jag på.

And now to something completely different:

På tal om det jag skrev igår så hade DN en artikel om författare och pseudonymer idag. ”Pseudonymen skapar frihet”, kan tyvärr inte länka pga plustjänst för prenumeranter. Men där stod bland annat om hur man använder pseudonymer för att kunna byta genre OCH hur författare ibland håller fast vid samma pseudonym trots att de byter genre.

Nu ska jag återgå till mitt strukturschema i excel (imponerat sus) som jag testar efter att ha lyssnat på Ann Ljungbergs strukturföreläsning i går natt.


6 kommentarer

Stadig linje?

Genrediskussioner har förekommit på flera bloggar, men så vitt jag vet har ingen diskuterat huruvida det anses klokt eller oklokt att byta genre mellan böckerna. Hur genrebestämd blir man som författare? Det finns ju ett antal exempel på författare som etablerat sig med att skriva annat och sedan en vacker dag testat att skriva en deckare. Men generellt? ”Måste” man vara skräckförfattare, romanceförfattare, fantasyförfattare eller deckarförfattare? Är den första utgivna boken en deckare – förväntar sig då förlagen mer av den varan, eller kan de acceptera att man skriver en kärleksroman i stället? Kräver genrebyten också byte av förlag? Ska man göra en JK Rowling och skriva deckaren under pseudonym?

 

De flesta debutanter vars bloggar jag läser verkar vara inne på att bok två ska vara antingen en fortsättning på den första (fristående eller inte) eller en helt ny historia, men inom samma genre som den första.

 

Jag gillar ju läskigheter. Men jag gillar annat också. Och idén jag suger på just nu kan gå åt två helt olika håll – feel good eller feel really bad.


2 kommentarer

Samlar på mig

I väntan på testläsare så får man hitta på annat. En FB-status sådde ett frö. Nu har jag två ganska tydliga karaktärer och en halvtydlig. En början, en drivkraft och en tanke. Ska försöka utgå från karaktärer och dramakurva den här gången, tidigare har jag alltid börjat med storyn. Kan bli en bra övning.

Samtidigt funderar jag på typiska rörelsemönster och favorituttryck hos karaktärerna i mitt nuvarande manus, för att göra personerna tydligare. Jag vet att jag brister där.

Har efter Martrådar även läst Besvärjelser och beskydd. Någon gång ska jag få ihop bloggposter även om dem. Båda utspelar sig i alla fall, liksom mitt manus, i modern tid och innehåller, liksom mitt manus, faror och övernaturliga inslag som är tätt sammanlänkade med en kvinnlig huvudperson. Ändå är det tre komplett olika historier som inte liknar varandra ett smack. Kul tycker jag.


5 kommentarer

Duuuuuuuuumt

Klockan ett på natten när alla andra har gått och lagt sig och man är ensam kvar på nedervåningen ska man helst inte hitta på mörkrädslor åt en framtida huvudperson. Sådant som att någon kanske står och tittar in genom fönstret, fantasier om att man kommer att se någon annan i spegeln när man reser sig upp efter att ha tvättat ansiktet, att någonting snabbt rörde sig strax utanför synfältet, att en hand som inte borde finnas där snart kommer att läggas på någon annans axel, att det man får se när en rullgardin rullas upp är någonting man önskar vore osett.

Gör man det måste man kanske springa uppför trappan och hoppa snabbt upp i sängen så att det som ligger under den inte hinner få tag om ens vrist.


4 kommentarer

Karaktärsövning

En liten sysselsättning när man inte kan sova eller har tråkigt på tåget / flyget / nån annan stans. Hitta på karaktärsdrag från A till Ö. En alfabetsgenomgång blir en karaktär.

Tågresan från Gävle resulterade i två rätt osympatiska men ganska intressanta kvinnor:

Alkoholiserad
Bitter
Cynisk
Drummel
Empatilös
Fräck
Gumma
Hundhatare
Illvillig
Joshatare
Kastspöfiskare
Lundaprofessor
Modeoffer
Nikotinist
Opretentiös
Polyamorös
Q-
Resvan
Stövlettbärare
Tomteskräck
Underklädesfetichist
Våldsam
X-
Yxvirtuos
Z-
Åderbrock
Ädelfisksutplanterare
Överkänslig

Astrolog
Brottsling
Coach
Doula
Ekohus
Förförisk
Gratisätare
Helare
Insnöad
Jagad
Kristallälskande
Långhårig
Manisk
Nykterist
Opålitlig
Predikande
Q-
Raw food
Snusberoende
Tjejkvinna
Underviktig
Vegetarian
X-
Yogautövare
Z-
Åldersfixerad
Äckelmagad
Ömhetstörstande


6 kommentarer

Vådan av att läsa engelska skrivtips

Undvik alltid adverb! Det är ett av de vanligaste tipsen på engelskspråkiga sidor. Alla adverb ska bort. Adverb är i princip dålig svenska!… ja… eller engelska då alltså.

För språkråd kan inte tas rakt av. Det som på ett språk uttrycks med en klockren term, tex choke, kan på ett annat språk behöva flera ord, sätta i halsen.

Visst kan adverb vara ett latmanssätt att beskriva situationer, och visst kan man skriva ”snabbsimmade” (nja), ”spurtade mot stranden” eller ”simmade som en delfin jagad av en haj, tills armarna domnade och lungorna värkte. Allt för att hinna.” Om det var det som hände, vill säga. Men för min del så får man gärna också skriva ”simmade snabbt” då och då.


5 kommentarer

Självstudier

Fortsätter mina självstudier med att göra en sån där grej som alla tipsar om att man ska göra men som jag ändå aldrig gjort, nämligen plocka isär befintliga romaner och verkligen kolla på hur de är uppbyggda.

Jag har börjat med karaktärer, som är det område jag känner mest för just nu. Och jag har börjat med Cirkeln, eftersom där finns väldigt många karaktärer som alla är extremt tydliga och egna, utan sammanblandningsrisker. (OK, det kanske blir lite high school-klyschigt med den snygga, den pluggiga, den alternativa, den mobbade, den populära osv, men det funkar.)

Och wow!

På bara några sidor har redan 14 karaktärer passerat, eller åtminstone omnämnts, och alla får direkt form.

Det kan vara så enkelt som att Minoos mamma sitter och bläddrar i en läkartidning eller att Vanessas styvfar använder snutrösten, eller mer avancerat som att vi får reda på att Elias har färgat hår och svarta kläder genom att ett hårstrå med utväxt fastnat på hans tröja.

Just att författarna använder olika metoder för att visa upp sina karaktärer är riktigt roligt. Med Elias är det till exempel så att vi förstår hans karaktäristik genom att han betraktar någon (rektorn) som uppenbarligen inte alls är som han. När han tänker att hon ”passar in i den här världen” förstår man att han själv av någon anledning inte gör det.

Minoo står tvärtom själv och funderar på vad hon brukar ha för kläder på sig och att hon vill flytta till Stockholm. Och Linnéa och rektorn får vi möta första gången genom Elias tankar.

Även miljöerna presenteras snabbt och enkelt och blir tydliga direkt, liksom relationerna mellan de olika karaktärerna.

Jag har precis börjat. Men Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg kommer jag nog att ha stor nytta av. Just att Cirkeln är ”för unga vuxna” gör att den är extra tydlig, vilket även underlättar för isärplockningsnybörjaren.

Tanken är att jag gör det här på några olika böcker av olika författare, och först därefter kollar mitt eget manus på samma sätt. Har jag använt samma metod för att beskriva alla karaktärer? Är de för likartade? Ler någon av dem sitt sneda leende alldeles för ofta? Kan jag göra dem tydligare? (högst troligt).

Det ”jobbiga” uppehållet medan testläsarna läser känns allt mer som en tillgång.


Lämna en kommentar

Bloggtips

Jag ägnar skrivtiden som blir över när jag inte skriver åt att förkovra mig genom skrivarsajter och -tidningar och har helt fastnat för bloggen Wordplay
som jag hittade hos Kati. Har du inte kollat in den? Gör det! Den är helt späckad med tips och det är intressant att läsa kommentarerna under inläggen också.

 

Tillägg:

En liten förkortningsordlista kan vara på sin plats för den som liksom jag inte ägnat sig så mycket åt engelskspråkiga skrivarbloggar (behövs inte minst för kommentarerna). Detta har jag lyckats komma fram till hittills:

MC – main character

POV – point of view

WIP – work in progress