manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


7 kommentarer

Saker jag väntar på

 

Ett lektörsomdöme, ett besked om medlemsskap, ett besked om utgivning, ett besked om förlagsstrul.

Annonser


1 kommentar

10 000 ord

… and all is well.

Ingen rasande skrivhastighet om man slår ut det kanske, men betänk då att jag har bad att bada, blåbärspajer att äta, böcker att läsa och barn att leda på små hästar genom skogen. Till exempel.

Och 10 000 ord känns alltid lite som en milstolpe. 

Om ni undrar vad lektören hade att säga så undrar jag det också. Igår fick jag besked att kommentarerna skulle komma igår eller idag. Och nu är idag slut, så kanske imorgon då.

Medan jag väntar knappar jag vidare. Och badar, och äter.


4 kommentarer

6000 ord

Drygt. Så långt har jag halkat in i vuxenmanus nr 3 som jag började skriva av bara farten. Idén hade jag sedan tidigare, uppskriven i mobilen bland alla andra lösa uppslag. Åtminstone såhär i början inbillar jag mig att den här historien blir rakare och enklare, och med bara ett perspektiv.


4 kommentarer

Behövlig boost

En fin vän och skrivarkollega märkte (okej, jag ältade det ganska friskt) att jag nojade över mitt manus (det med Vasamuseet). Det var väl för rörigt, för många karaktärer, för märkligt och nog var det svårt att sympatisera med huvudpersonen? Bland annat. Själv hade jag fasligt svårt för att läsa igenom allt i ett svep för att få ett grepp om själva historien, eftersom jag hela tiden fastnade på formuleringar och började flytta kommatecken. Så. Hon erbjöd sig generöst att läsa det, med fokus på själva berättelsen.

Igår fick jag tillbaka det. Som alltid är det en riktigt häftig känsla bara att någon annan har läst det man skrivit. Och inte nog med det. Låt mig citera några utvalda ord:
”… älskar dina personer, dialoger och gestaltning”, ”aldrig tråkigt”, ”en värdig uppföljare till Dränkt!”
Handlingen verkar fungera OCH hon sympatiserade med huvudpersonen. (Yay!!!)
Ni anar inte hur skönt det var att få den här peppen just nu, och för just det här manuset som jag var så osäker på.
Om någon vecka ska lektörsläsningen också vara klar. Jag räknar inte med att lektören är lika välvilligt inställd, men nu har jag vadderat mig med glada tillrop under ett paraply av ”det är i alla fall inte en total katastrof”, redo att ta några stötar och en och annan kalldusch.