manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


2 kommentarer

400 000 tecken blir en bok

400 000 tecken blir en bok skrev jag högst upp på bloggen när jag började skriva här i januari eller februari. Nu har jag snart 500 000 tecken, 400 000 utan mellanslag. Och ”boken” är nääästan klar. Slutstriden är avklarad och två av tre epilogavsnitt är skrivna. Några mindre ändringar ska in i den senare halvan av boken, men det är inte mycket alls. Mest korr.

Sen är den nääästan klar. Så klar den kan bli i det här skedet.

Jag ropar hej och ropar hej och ropar hej, men förbaske mig, snart ska den väl gå att skicka till ett par testläsare i alla fall.

Det är bara det att det där med testläsare känns läskigare och läskigare ju påtagligare det blir. Jag som aldrig tilltalats av det där med lektörer börjar plötsligt leka med tanken på att betala en helt okänd människa för att läsa mitt manus. Bara för att det skulle vara mycket mindre läskigt. Bara för att den helt okända människan inte kan säga till våra gemensamma bekanta att ”herregud, du anar inte vad den där galningen har totat ihop. Och så tror hon att det ska kunna bli en bok! Ja jisses, det hade man ju kunnat förstå redan i Uppsala. Kommer du ihåg den där gången när hon…”

Den okända människan kan säga ”ja det verkar lovande, kan du ändra det här och det här och ge mig femtusen kronor till så kan jag läsa allt igen.” Och så kan jag fortsätta tro.

 

Jag vet i alla fall vem som ska läsa igenom allt de närmsta dagarna, ännu en gång. Det är jag själv.

Annonser


5 kommentarer

Magiska timmen

1400 ord senare säger jag godnatt.

22.00 är verkligen något av ett magiskt klockslag för mitt skrivhumör.

Den så kallade slutstriden närmar sig. Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun. Hos Stephen King gillade jag alltid novellerna bäst, just eftersom det aldrig förekom någon ”slutstrid” där, bara öppna, obehagliga slut. Jag älskar hela Staden som försvann (Salem’s lot), utom just slutstriden. Det är stor risk att det slår över och blir för tramsigt.

Men jag tror att jag kan hålla mig på rätt sida Indiana Jones-effekterna när jag fortsätter skrivandet nästa gång. Klockan tio i morgon kväll, antar jag.


Lämna en kommentar

Men åh!

Varför gick jag och lade mig igår? Jag var on a roll, hade flyt, var inspirerad, hade fart, inte mycket kvar.

Och nu. Nu surfar jag runt. Tänker att allt är ganska tramsigt egentligen. Försöker hitta lite jävlar anamma på någon blogg jag ännu inte läst. Spelar wordfeud och tar en chokladbit till. Kanske sitter energin i just den här biten.

Kanske är det bara att det magiska klockslaget tio på kvällen – min vakna på nytt-tid – inte riktigt har infunnit sig än.

Två minuter kvar.


6 kommentarer

Olika sorters skräck

Kanske kommer ni ihåg att jag väntade med de avslutande kapitlen när jag skrev mitt råmanus. Nu har jag äntligen börjat knyta ihop säcken. Och det är roligt att upptäcka hur man kan plocka upp trådar som man egentligen inte hade någon raffinerad tanke med – mer än att de skulle föra historien ett steg framåt – så att slutet knyter an till hela berättelsen och inte bara blir ett ”snipp snapp snut”.

 

Eftersom det här är en slags skräckfantasy så finns det förstås en del obehagligheter som fuktiga källare, blod, hinnor och kanske en och annan skrämmande varelse bland de sista sidorna. Förhoppningsvis blir det så läskigt som jag vill att det ska bli.

I mitt eget liv upplever jag en annan läskighet. Värk i fingrarna. Jag misstänker starkt att jag ägnat för mycket tid vid datorn, först hela dagarna på jobbet, sedan hela kvällarna hemma. Det ständiga knappandet på tangenterna tar ut sin tribut i form av ömmande fingerleder. Det eller artros. Jag hoppas verkligen på en mild form av överansträngning. Min mormor har norra halvklotets knotigaste fingrar. Jag har ingen som helst lust att gå i hennes fotspår vid 37 års ålder. Det är den typ av skräck man kan brottas med i vardagen.


6 kommentarer

Plötsligt finns det där

Ibland kan jag gå igång på bokstäver, bara att de finns. Det är ju så sjukt smart, att komma överens om att alla ska använda små tecken för att kunna meddela sig med varandra. Genom att plita ner olika kombinationer av de här små tecknen kan du få någon annan person, någon helt annan stans, att börja tänka på saker, att se bilder framför sig, känna smaker till och med. En blå skål fylld med jordgubbar och mjölk som blivit på gränsen till för söt av sockret du strödde på med sked, det diskreta men extremt irriterande ritschljudet när du drar på dig ett par nylonstrumpbyxor som fastnar på tånageln, värken bakom vänster öga som förvärras av att titta in i en ljusstark skärm.

När jag tappar tron på min historia muntrar jag upp mig med det där. Först fanns där ingenting, bara en vag idé i mitt huvud. Sedan tog jag bokstäverna till hjälp, och plötsligt finns det där. Nu finns den!

Den kanske inte är perfekt eller ens bra, men alla som kan läsa kan förstå att här är en person som går hem från jobbet, hon är mörkrädd och önskar att hon tagit på sig bättre skor. Här träffar hon någon, och så fortsätter det. För bara några månader sedan skulle de bara ha sett ett vitt ark, och hur noga de än hade tittat, så hade de inte ens kunnat ana någon mörkrädd person bland allt det vita.

Berättelsen finns där. Den fanns inte, och nu finns den. Bara det är faktiskt riktigt häftigt.


8 kommentarer

Jag är en sån

Fick efter nästan ett halvårs väntan svar av typen ”tack men nej tack, formulär 1A” från en agentur igår. Det gäller mitt första manus, en deckare (såklart), som kom som första version för snart fyra år sedan och som jag ärligt kan säga att jag inte alls har arbetat igenom på samma sätt som det manus jag jobbar med nu, på grund av en kombination av lathet och oförstånd.

Självklart skulle jag bli glad om någon ville ta sig an min stackars deckare. Men jag kan inte påstå att svaret var varken oväntat eller tog särskilt hårt. Jag har lärt mig massor under arbetet med mitt nuvarande manus, och jag börjar bli sugen på att så småningom gå tillbaka till det gamla och se om jag kan styra upp det med mina nya kunskaper. Men inte nu, först vill jag bli klar med min low fantasy / skräckis.

 

Nu kan jag alltså välja att tänka ”Fan, mitt manus blev refuserat igen”.

Eller så kan jag tänka att ”jag är en sådan som faktiskt skickar manus till förlag och agenturer och några refuseringar i ryggen hör till.”

 

Jag är en sån.

 

Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

 

Idag lever jag drömmen, vabbar med förhållandevis frisk treåring som målar med vattenfärg, det regnar utanför, jag har läst hela den senaste ”Vi läser” (David Peace tycks sova bara 4 timmar per dygn och har idéer om att ord ska ha rätt antal bokstäver!) och nu ska jag ”spänna bågen”, alltså pilla med mitt manus.


6 kommentarer

Igenom

Nu har jag tagit mig igenom hela min text en andra gång, från början till slut. Det känns lite märkligt, när det man helst av allt vill göra är att gå hem och läsa en text man själv har skrivit 😉

Nu ska jag fixa alla ändringar. Det rör sig mest om att byta ut punkter mot kommatecken så texten flödar bättre, få upp tempot i några sega partier och låta det som ska bränna till bränna ännu tydligare. Mindre husbeskrivningar och mer dödsångest.

Ja, och så fortfarande en och annan ologisk vända. Jag flyttade på en mardröm, men huvudpersonen är fortfarande väldigt trött i kapitlet som (tidigare) kom efter mardrömmen. Och för att besöka sin mor så himla sällan, så besöker hon henne väldigt ofta…Måste fixas.

SEN ska väl texten äntligen vara redo för testläsarnas ögon hoppas jag. Hur färdiga har era manus varit innan ni låtit någon annan läsa dem?


8 kommentarer

Tack och lov för regn

Ösregn och åska är inte alls lika kravfyllt som solsken. Det går inte att måla hussocklar i regn, till exempel. Det går däremot alldeles utmärkt att sitta med datorn i knät, en sovande dotter i soffan och skriva nya scener. Dagens scen fick såklart innehålla ett åskväder.