manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


8 kommentarer

Timing

Man måste ändå älska att Discovery just nu sänder en fake-dokumentär om möjligheten att sjöjungfrur verkligen existerar. Det är definitivt ett program som min huvudperson skulle ha gillat. Nästan så jag hade kunnat hitta på det själv.

OCH så är jag klar med korvändan, som det numera heter. Nu ska jag läsa igenom allt, spetsa till ett kapitel och färdigställa slutet. Sedan hoppas jag ha ett manus som är färdigt för en första testläsning. Tjoho.

Annonser


8 kommentarer

Snart så

Långsamt går det framåt. Men till skillnad från när jag skriver, och måste tvinga mig själv att sluta för att klockan är för mycket, så måste jag tvinga mig själv att fortsätta när jag arbetar med att föra in korr.

Ibland fuskar jag och hoppar till ett avsnitt där det är färre ändringar, för att jag ska kunna bocka av fler sidor.

16 sidor kvar nu. Målet är att vara klar med första korrvändan (Korvändan?! Man blir hungrig av att jobba sent) innan sista maj. Det kan gå.

Jag har en morot. Jag har beställt Mia Francks Martrådar. Har jag tur dyker den upp just som allt är klart. Det blir en bra belöning.


5 kommentarer

Såååå seeeeegt

Allvarligt talat, hur lång tid kan det ta att föra in korr? Jag har hållit på i veckor och bara kommit halvvägs. Och inte kan man göra det på bussen heller.

Jag hoppas verkligen att jag inte har så många åsikter och förslag till ändringar och kompletteringar vid andra genomläsningen. Hoppas. Verkligen.


4 kommentarer

Nattarbete

Hela helgen vid datorn var det va?

Idag har vi hyrt ett släp, rensat hela gaveln på huset från allt skräp vi samlat där, grenarna från syrenen jag tog bort, gamla brevlådan, två fula spaljéer, plankor från ett nu rivet staket… Väldigt skönt att äntligen bli av med skräpet.

Efter besöket på tippen tvättade vi bilen. Efter lunch på hamburgerhaket köpte vi en ”gåcykel” till dottern, sedan handlade vi lite mat, och någonstans där emellan blev vi spontaninbjudna på grillkväll på andra sidan stan.

Summa summarum, jag kom inte åt datorn förrän någon gång efter elva, när barnen burits upp i sina sängar efter att ha somnat i bilen.

Då känns det extra bra att få ur sig nästan 600 ord viktig bakgrundshistoria innan läggdags.


Lämna en kommentar >

Har klippt gräset, flyttat komposten, planterat om funkian och klippt bort det döda från vår uttorkade rhododendron. Nu kan jag sitta vid datorn med gott samvete resten av helgen.

När vi inte åker till tippen med allt skrot i trädgården.

Och när det inte är mulle med sonen.

Och när jag inte har druckit rosévin så att jag är alldeles för spattig för att skriva.

Men resten!


4 kommentarer

Första baksidestexten

Jag skrev det första utkastet på ”baksidestext” i tisdags. Det blev förvånansvärt bra. Min bok lyckades låta riktigt spännande, och jag hade blivit lässugen själv om jag hade sett den baksidan. Åtminstone inbillar jag mig det.

Dessutom var det nyttigt att sammanfatta boken för mig själv. Hittills har jag gett oerhört luddiga förklaringar till vad boken handlar om när någon har frågat.

En annan bra sak var detta: Jag kom på att en scen i mitten av boken är mycket mer psykologiskt laddad för huvudpersonen än vad jag förstod när jag skrev den. Så nu måste jag skriva om lite.

 


7 kommentarer

Ett knep

När man ska bläddra fram till den plats i manuset där man arbetar för tillfället bläddrar man förbi en massa sidor. Sidor som man redan redigerat en vända. Men ändå så ser man saker. Saker som man kanske blir bara lite, lite sugen att pilla på. Kanske skriva om lite. Lägga till ett ord. Ändra en ordföljd. Peta lite.

Problemet är att om man petar och pillar för mycket i början av sitt manus så kommer man aldrig framåt. Man petar och pillar sig trött och orkar aldrig ta tag i de där avsnitten i mitten och slutet, som kräver machete och omskrivningar.

Därför har jag utvecklat ett knep.

Jag tittar helt enkelt bort medan jag page down:ar mig igenom sidorna till rätt plats. Det jag inte ser kan jag inte peta i.


3 kommentarer

Tegelstensutmaning

Jag fick en utmaning av Carola:

  1. Visa upp de fem tjockaste böckerna ur bokhyllan som du har läst
  2. Visa upp de två tjockaste böckerna som står i hyllan som du inte har läst

20130521-205253.jpg

Uppifrån och ned:

Eld, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Andra delen i Engelsforstrilogin som egentligen har ”unga vuxna” som målgrupp men som även är klart läsvärd för, till exempel, folk som är närmare 40 än 35.
634 sidor häxor och skrämmande ”the secret-sekt” som man lätt slukar på en helg, om man bara har läsro.

Giganternas fall, Ken Follett
Första delen i en släktkrönika i flera delar. Giganternas fall utspelar sig kring tiden för första världskriget, och man får följa flera olika släkter – kungligheter, adel, akademiker, kvinnorättskämpar och gruvarbetare, från USA, Ryssland, Storbritannien och Tyskland. Allas öden vävs in i varandras, från Billy som får gå ner i gruvan för sitt första arbetspass på sin 13-årsdag, till den ryska prinsessan som gift sig med en engelsk adelsman. Och det är varken tråkigt eller tungt någonstans under 885 sidor.Den här boken kan jag tacka min bokklubb för att jag läste. Tack.

Harry Potter, The order of the Phoenix, JK Rowling
Harry blir allt tonårigare, tjurigare och odrägligare i den femte boken. Lite irriterande faktiskt. Men åh vad jag skulle vilja åka till Hogwarts, bara ett litet tag.

Eldvittne, ”Lars Kepler”Egentligen var andra Harry Potter-böcker längre än den här, men jag tyckte det var trist med två av samma. Paret med lika dana namn och pseudonymen Lars Kepler skriver böcker som actionfilmer, riktiga bladvändare utan många lugna stunder. Eldvittnet är den tredje boken om polisen Joona Linna. 562 sidor.

Vredens druvor, John Steinbeck
Har du inte läst den? Gör det! (Men för all del, hoppa över de långsamma naturbeskrivningarna om du vill). Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på den fattiga familjen i boken som luras att sälja alla sina ägodelar för att färdas hela vägen till Kaliforniens fruktodlingar, där de blir i det närmaste livegna. De får väldigt lite betalt, och pengarna de tjänar måste de sedan ge tillbaka till markägaren i hyra för de risiga barackerna de bor i och den usla mat de får. Och ännu värre är det när man tänker på att dagens bananplockare fortfarande lever och arbetar under så usla förhållanden. För att inte tala om blåbärsplockare i Sverige…
Ett tips: Läs INTE Lady Chatterleys älskare direkt efteråt. Hennes ”Åh, jag har så tråååkigt och är inte kär i min maaan!” känns som ett hån när man läst om familjens vedermödor.
Steinbeck fick nobelpriset, och Vredens druvor har belönats med Pulitzer-priset. 522 sidor i det här totalkvaddade exemplaret.

20130521-205224.jpg

Överst: Flickan från ingenstans, Justin Cronin.
En efter-katastrofen-bok där ett virus sprider sig över världen och man får följa en flicka som, antar jag, ska rädda världen. Läste om den i bokkatalogen och missade att kolla hur många sidor den var… 907 olästa sidor. Får se om jag orkar börja någon gång.

Underst: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Selma Lagerlöf
Nej, jag har inte läst den. Men jag har faktiskt, till skillnad från Jessica Gedin, läst flera andra Selma Lagerlöf. Och det kan vara min absolut snyggaste bok. Gigantisk åt alla håll. 640 sidor, inklusive illustrationer.

20130521-205356.jpg

Och för att ni ska få en känsla av hur stora de två olästa böckerna är, jämfört med övriga.

Hm, nu är det meningen att jag ska skicka vidare utmaningen också. Jag undrar vilka av er som inte har fått den än…

Jag utmanar Lugn, det ordnar sig, Susanne Ahlenius, Jenny och Rose Marie


2 kommentarer

Åstadkommelser

Läst ut Eld. Fasen vad de kan knyta ihop trådar de där två. Jag blir imponerad gång på gång. Manusförfattare är nog en bra bakgrund när man skriver trilogier. Gissar jag. Påfrestande bok bara. När jag tidigare satt på jobbet och ville gå hem och skriva, så satt jag nu på jobbet och ville gå hem och läsa. Och jag, som en gång i tiden var närmast sjukligt social, suckade besviket inombords när en granne eller en annan dagismamma dök upp på bussen, så att jag fick konversera i stället för att läsa.

Ja, och så har bloggen passerat 1000 besökare.

Införandet av korr… talar vi tyst om.


8 kommentarer

Fel jag gjorde och gör

Mitt svar på ett inlägg på Carolas blogg rörde språkmissar som man gör av bara farten, utan att ens märka det förrän efteråt.

I mitt förra manus hade jag gödslat med ordet ”kände”. Ingen behövde göra någonting, alla kände att de behövde göra någonting. Ingen var hungrig, alla kände att de var hungriga. Ni fattar. Det var inget stavfel, inget grammatiskt fel, och manuset hann läsas av flera personer, refuseras av flera förlag och få feedback av en kunnig person, utan att saken kom på tal.

Sedan gick det nåt år, och så skrev jag om enligt råd jag fått. Och plötsligt såg jag det. Kände, kände, kände, så man kunde kräkas på det. Ett helt onödigt ord, på de flesta ställen där jag petat in det.

 

Den här gången var jag på min vakt mot kände. Men nu när jag redigerar märker jag hatt jag uppenbarligen har halkat dit på såg i stället. För ok att man berättar ur en karaktärs perspektiv, men det måste ju inte betyda att fåglarna inte kan kvittra och gatan inte vara folktom utan att sagda karaktär hör att fåglarna kvittrar och ser att gatan är folktom.

Det är som om jag har svårt att släppa loss och drabbas av någon slags redovisningsplikt. Som om jag inte vågar tro att läsarna köper att det kom in en man i rummet, om Unn inte uttryckligen såg det.

Nu överdriver jag lite, men det finns definitivt klara tendenser åt det här hållet.

 

Ett annat fel jag gjorde, framför allt i början av manuset, har jag skrivit om lite innan. Jag använde utstickande och onödigt komplicerade ord på ett lite raljant ”glimten i ögat”-sätt. Lite ironiskt så där. För att det var lite kul. Typ. Sedan insåg jag mitt misstag. Jag vill ju att läsaren ska flyta med i språket. inte haka upp sig på innovativa ordval.

Och varför skulle jag ha en raljant ton över huvud taget? Det är ingen komisk bok jag skriver. Kanske vågade jag inte riktigt stå för att jag skrev ett manus ”på riktigt” i början. Kanske försökte jag imponera på nån tänkt läsare. Eller så hade jag bara inte hittat rätt ton för historien.

 

Har ni några oönskade tendenser som ni måste vara extra på er vakt mot när ni skriver?