manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


2 kommentarer

Skriv en karaktär

…som gör oss nyfikna, med hjälp av berättande, gestaltning och dialog.

Det var första övningen. Den gick riktigt bra, om man bortser från att jag ”tassade på trovärdighetsgränsen”.

Skriv en karaktär som vi får motstridiga känslor för, på 15 min. Gick också bra.

Läxan till i morgon: Skriv en karaktär som får oss att skratta. Kommer med största sannolikhet att gå åt skogen. Hur svårt som helst att vara rolig på beställning. ”Men spexa då!” som en kompis kompis skrek åt alla som sa att de var uppsalastudenter. Skam den som ger sig.

Annonser


4 kommentarer

Snart smäller det

Eller skakar kanske. I morgon är det dags för ordbävning. Det blir tidig sänggång (nåja) idag. Vill vara på mitt piggaste och skrivigaste humör i morgon.

Manusmässigt går det sakta framåt. Får inte ur mig särskilt många ord i stöten, däremot hittar jag på nya scener hela tiden som jag sedan måste planera in i mitt synopsis. Jag börjar bli varm i kläderna nu, 60 000 tecken in i berättelsen. Igår lärde jag till exempel känna huvudpersonens föräldrar under en lite ansträngd middag.


7 kommentarer

5 frågor

Fick ta över stafettkavlen efter Anna Helgesson i utmaningen med fem bloggfrågor, så då är det ju bara att svara.

1. Vem inspirerade dig / uppmuntrade dig att börja blogga?

Ingen, eller jag själv. Jag har genom åren bloggat om flera olika saker, mat till exempel, och om livet som föräldraledig. Nu tog jag itu med en ny romanidé efter ett långt skrivuppehåll (om man inte räknar jobbet) och i samband med det blev jag lite sugen på att blogga. Möjligen kan Tidningen Skriva ha inspirerat, när jag tänker efter. I början visste jag inte vad jag skulle ha bloggen till, och tänkte att det nog var dumt egentligen – den skulle ju stjäla tid från skrivandet. Men eftersom jag började läsa andras bloggar i samband med att jag började blogga själv har det visat sig vara otroligt givande!

2. Hur väljer du ämnen att blogga om?

Det beror på vilken typ av blogg jag har. Den här bloggen handlar om att skriva manus, som förhoppningsvis någon gång blir till färdiga böcker, så då är det skrivandet jag bloggar om.

3. Vad vet de flesta inte om dig?

Faktiskt så tror jag inte att det är så många som vet att jag skriver skönlitterärt på fritiden – det har jag inte gått ut så hårt med.

4. Vilka tre ord beskriver din stil allra bäst?

Beror på vilken stil som avses.
Inredning: stramt, rakt, ofärdigt…
Jag själv: bekvämdressat, omönstrat, lättsminkat
Skrivandet: läskigt, lättbegripligt, påhittat

5. Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?

Äta god mat, snacka skit, bada i insjöar, läsa romaner, promenera, lyssna på barnens funderingar, fundera ut tapeter till sovrummet, dricka kaffe. Ja och så skriva förstås.

Jaha, så ska man kanske skicka vidare också… Jag lämnar över till Anna Keiler (om hon kan koncentrera sig i jublet över att ha fått förlagskontrakt, grattis, grattis, grattis!), Skribentskan, och Lugn, det ordnar sig.


5 kommentarer

Påfyllnad

Köttmacka. Så hette anrättningen som jag åt på restaurang Landets uteservering igår, tillsammans med två Newcastle-öl och tre trevliga tjejer. Fantastiskt god var den. Och fantastiskt skönt var det att få komma ut lite. Och ändå kom jag i säng i bra tid. Och för en gångs skull kunde jag somna nästan direkt.

Idag på lunchen råkade jag sitta i ett möte som drog ut på tiden, vilket gjorde att jag missade kollegorna, köpte en sallad och sedan gick en runda i solen för mig själv. Och plötsligt kände jag mig bara… glad. Liksom lycklig. Solen värmde, folk satt på bänkar, jag hade haft ett bra möte och sonens inskolning har gått över all förväntan. Jag hade energi och lust att göra saker, som att skriva utan att kämpa.

Och just när jag gick och gladdes som bäst så stod den där – en alldeles äkta gourmet food truck, en sådan jag har efterlyst hur länge som helst. Ett helt nytt inslag i tillvaron, som doftade ljuvligt och hade en klunga hungriga människor framför sig. Fransk-vietnamesisk cross over i form av mackor med grönsaker, koriander och brässerad fläsksida, eller vietnamesisk paté, eller citrongräskyckling. Ännu mera lycka!

Jag övervägde att spara salladen till en annan dag och hugga in på en macka direkt, men det gjorde jag inte. Den kommer tillbaka nästa torsdag. Då ska jag vara redo.

Efter jobbet fortsatte det i samma stil. Vi tackade av en kollega med middag på Orangeriet nere vid vattnet och det kändes så lyxigt att sitta där och prata och dricka vin och lyssna på musik och titta på joggare.

Och sen, när jag ändå kom hem i riktigt vettig tid, så skrev jag klart hela kapitel sex i Magnus-manuset. Av bara farten. För att jag hade energi. För att jag var glad. För att jag hade fyllt på med sömn, sol och trevligheter.

Ibland måste man helt enkelt ha påfyllnad.


7 kommentarer

Satt långt inne

Jag har helt tappat styrfarten. Idag pressade, verkligen pressade jag ur mig 500 ord. På ren vilja. Och då var jag ändå väldigt sugen på att skriva när jag började, eftersom de (ännu färre) ord jag skrev igår spred så kuslig stämning.

Inte tror jag att det blev särskilt bra heller. Ändå är jag lite nöjd. Jag är nöjd för att jag inte bara stängde igen datorn och gav upp. Nöjd över att jag segade mig fram, spottade ur mig enstaka ord om sådant jag tänkte skulle vara med och sedan band ihop dessa ord till en sammanhängande bit text. Och även om jag en annan dag inser att det är katastrofalt skrivet, så har jag nu en tydlig bild av vad min huvudperson arbetar med, hur stämningen är på hens jobb och ungefär hur det ser ut där.

Men det satt långt inne.


7 kommentarer

Hoppsan, här är jag

Jag har inte försvunnit, men inte skrivit heller. I stället har jag haft ”semester” ensam hemma med barnen, varit outsägligt trött (möjligen ett samband där), besökt kulturfestivalen, skolstartshandlat med sexåringen, ätit kräftor med goda vänner och (nästan) sträckläst 90 minuter.

Äntligen tog den läskiga följetongen i DN slut, och efter två månaders obehag från Katarina Wennstam var det skönt att koppla av med Katarina Persson. Marian Keyes möter Notting Hill, skulle man kunna säga.

En rolig grej – och ett bevis på hur man ändrar sitt sätt att läsa – var att det hände en grej på (ungefär) sidan 200 av 400, som genast fick mig att bläddra fram till sidan 300. Det fanns en eskalering / vändpunkt som verkade logisk i sammanhanget, och som jag också mycket riktigt hittade där omkring 🙂

Nu ska jag ta mig i kragen och försöka skriva. Åtminstone öppna manuset.

 


3 kommentarer

När verkligheten samarbetar

Ibland är det som allting bara faller in där man vill ha det. Jag är ingen tung researcher, utan jag valde en plats för mitt Magnus-manus utan större tanke än att det kändes som en lämplig typ av område för historien. Allt eftersom jag har gått vidare har jag googlat, och tittat, och verkligheten samarbetar! En flicka från trakten har stor betydelse och nämns flera gånger – och det visar sig att den aktuella platsen faktiskt har en kvinnosymbol i sin ”logga”. En engagerad feminist är med – och det visar sig att platsen jag valt i huvudsak har gatunamn med kända kvinnor i (inte livsviktigt, men lite snyggt). Jag ville gärna ha platsnamnet med i en gammal sägen, men problemet är att den aktuella platsen är ganska modern. Men vad hittar jag? Ett historiskt torp som gett namn åt vår skådeplats. Och ett torp passar väldigt bra på flera sätt. Tack verkligheten, säger jag.

Något som inte löper fullt lika smidigt är mitt försök att skriva i presens. När jag väl kommer in i det flyter det bra, men så fort jag varit ifrån och börjar skriva igen kommer jag på mig själv med att skriva i imperfekt. Märkligt egentligen, eftersom jag alltid använder presens i jobbet.

Hur som helst, totalsumman är nu närmare 4000 ord eller 22000 tecken, vilket i grova slängar är en tjugondels bok. Med bok i det här fallet menar jag ett skräpigt råmanus, men ändå.