manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


4 kommentarer

Novell skickad

Hej hopp, det blev en novell ändå. Plockade upp den ur mobilen igår kväll (mejlar alltid texter till mig själv av säkerhetsskäl, vilket har den fiffiga bieffekten att man kan komma åt sin text varifrån man vill. Till exempel i mejlen i mobilen när man tröttnat på att titta på tv.) och tänkte att den kanske inte är fullt så pladdrig och hoppig som jag befarat.

Sedan läste jag den en gång till och tänkte att, nej den är faktiskt inte så tokig. Jag gillar den rent av.

Jag lade lite tid på att formatera den rätt, styra upp lite här, formulera om lite där och se till att den hamnade under maxlängden 16 000 tecken, men någon stor redigering blev det inte tid till. Ändå känner jag mig nöjd.

Det är mycket möjligt att jag har brutit mot alla novellregler som finns, jag har inte särskilt bra koll på noveller. Det är möjligt att den är exakt så pladdrig och hoppig som den inte ska vara, men den gör hur som helst ingen nytta i min dator.

Så nu är den utskriven och postad. Kanske blir den en av de utvalda till en antologi, kanske blir den inte det. Ju mer jag tänker på det, desto mer hoppas jag att den blir utvald.

Nu väntar jag och håller tummarna.

Annonser


6 kommentarer

Kommanist

Hej, jag heter Frida och jag missbrukar kommatecken.

Har nu äntligen tagit steget till datorn, och är i full gång med omskrivning och införande av korr. Det blir så mycket bättre. Nu gäller det bara att hålla i hela vägen till slutet.

Den där novellen till antologin ligger däremot risigt till. Och det kommer definitivt inte att bli ett till råmanus innan nyår. Jag skulle behöva en mecenat.

Och ja, jag rensar bort många meningar som börjar på Och och Men ur mitt manus 😉


4 kommentarer

Nystart

Sakta men säkert går redigeringen framåt. Fortfarande på papper. Idag är jag så trött i axlarna och har blåsor i tumgreppen efter radhuslängans städdag = lövräfsande, att det gör ont att hålla i pennan, men det får man ta.

Och jag tar det gärna, för nyss så läste jag kapitlet som ska bli mitt nya inledningskapitel.

Det är ett viktigt kapitel drygt två tredjedelar in, och det slog mig att det innehöll alla betydande personer, ett dramatiskt skeende och dessutom ger lagom avslöjande glimtar om både huvudpersonen och historien och samtidigt gör en nyfiken på vad som ska hända sen.

Så nu blir mitt manus inte längre helt kronologiskt. Först en fartig inledning, sedan en tillbakagång ”hur hamnade vi här” och slutligen en upptrappad avslutning.

Tror det blir bra det här.


Lämna en kommentar

Plötsligt händer det

… Man drabbas av insikt.

Man går på kurs, man läser bloggar, läser skrivarböcker och nickar instämmande. Javisst, så gör man förstås, jag förstår. Absolut. Men sen när man tittar på sitt eget manus vet man ändå inte riktigt. Har man verkligen lyckats applicera det man lärt sig på sin egen berättelse?

Jag har som sagt förstått att min huvudperson måste ha ett tydligare, underliggande mål som driv och jag har tänkt ut ett sådant. Jag har också insett att det måste till mer framåtrörelse i vissa kapitel. Men när jag tittade på ”Under the dome” och såg hur Stephen King ständigt slänger in folk i kriser, presenterar en lösning, låter lösningen gå om intet och i stället öka insatserna så att de inblandade får ännu mer att förlora, ja då började jag fundera.

Har min huvudperson tillräckligt att förlora? Jag är inte så säker på det.

En karaktär med ”nothing to lose” kan förstås vara fantastiskt destruktiv på rätt plats, men i det här fallet är det inte vad jag eftersträvar. Särskilt inte i början av historien.

Så, nu ska jag tänka ut vad jag ska ge min huvudperson för känslomässigt dyrbart, som jag sedan kan hota att slita bort igen när det passar mig som bäst och karaktären som sämst.


7 kommentarer

Fantasi vs verklighet

Om ni undrar vad jag gör så redigerar jag romanmanus. Det går lååångsamt, jag är fortfarande på papper och har inte börjat föra in korr och skriva om/skriva till än.

Idag fick jag tillfälle att lyxa till det och sätta mig på café en stund. Men i min fantasi om att redigera manus på café medan regnet öser ner utanför är det inte fullt så tätt mellan borden, och de andra cafébesökarna är tystare…

Å andra sidan fick jag viss inblick i två tjugoåriga studentskors tillvaro. Jag ba dööör, så oansvarslöst. Vilken jävla fjortis jag var på min profilbild. Men jag har bara solat tre, fyra gånger den här månaden.


14 kommentarer

Helt utan röst

Jag har tappat rösten, det betyder att jag borde hålla klaffen. Nu är jag inte så bra på det, så då får man ta till knep. Ett knep kan till exempel vara att gå och äta lunch utan sällskap.

Om man tar med sig sitt manus kan man redigera lite samtidigt, om man inte, äntligen, kommer på twisten i novellen man skriver på. Då kan man i stället skriva ner stödanteckningar på baksidan av ett manusark medan man doppar naanbröd i korianderkryddad sås.

Det känns väldigt bra att det lossnar med novellen, för då kan jag snart vara tillbaka i redigeringen av romanen på allvar igen. Jag ligger rätt i tiden, enligt en DN-artikel i lördags, men det visste jag ju redan. 


13 kommentarer

Tillfälligt avbrott

Ja, det var ju det här med Jennys Facebookupprop om att skriva en gemensam bok som jag råkade haka på. Först tyckte jag att det verkade kul, sedan missade jag en massa uppdateringar och när jag sedan läste reglerna insåg jag att jag borde tacka nej. Tills jag kom på att den där dialogen från kursen kanske… Och så blev det som det blev.

Så nu ska jag försöka få ihop en kort text som bidrag. Totalt byte av genre för säkerhets skull. Kanske får den vara med i den färdiga boken, kanske inte. (Kanske får jag ihop den, kanske inte ska jag nog tillägga.)

Tillfälligt avbrott i redigeringen således.