manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


Lämna en kommentar

Drygt tusen ords eftertanke

Igår var det veckans skrivardag. Och skrev gjorde jag, mer än tusen ord. Nödvändiga ord, helt relevanta för en skrivardag, bara det att inget av orden hamnade i mitt manus.

De flesta hamnade  i ett dokument om huvudkaraktären. Jag behövde få bättre grepp om henne (det är som sagt lite rörigt.) Nu har jag rett ut varför hon har sin rädsla, som både hänger ihop med hennes fritidsintresse och hennes yrkesval, som i sin tur hänger ihop med varför hon befinner sig där hon befinner sig.

Halvvägs in i historien så hade hon redan såväl rädslan som yrket och fritidsintresset och befann sig på orten där hon skulle vara, men det kändes mest som lösa påhitt. Som ”Vad håller jag på med?” ”Vad håller hon på med? ”Varför är hon ens där? Det verkar inte rimligt?” Nu verkar det rimligt. Helt logiskt faktiskt. Nästan oundvikligt. Och allt jag behövde göra var att tänka efter utanför manuset. Det här kommer att ge bättre styrsel åt historien och göra det mycket enklare att skriva (intalar jag mig.)

Några ord hamnade i ett annat dokument om samhället där hon befinner sig, samt om några bikaraktärer. De där bikaraktärerna har en tendens att föröka sig och behöver hållas i schack. De som ska med ska ha en bra anledning. Igen, eftertanke utanför manus.

Och resten av orden? De hamnade i mejl. Vissa saker mejlar man bäst om på sin skrivardag. Har fortfarande is i magen, men den börjar smälta.

Annonser


2 kommentarer

Kaos i kalendern

Min (en av mina) akilleshäl(ar) under råmanusarbetet är tiden. Och då menar jag inte tiden man måste hitta för att kunna skriva. Jag menar tiden som löper i själva historien.

Innan jag sätter igång så har jag en plan, och gör grova sceninstruktioner åt mig själv. Men sedan kommer jag på att den där bussresan passar bättre någon annan stans, och att det där avslöjandet definitivt måste inträffa senare. Och plötsligt är en vecka i huvudkaraktärens liv smockfull med aktiviteter och dramatiska avslöjanden medan veckan därpå är totalt händelselös, två andra är förbannade på varandra för ett gräl som inte ägt rum än, familjen som skulle komma och hälsa på för att barnen skulle kunna ställa till med trubbel är upptagen med annat och någon går och intalar sig själv att det är råttor som låter, fast att han redan skådat monstret i vitögat.

Det är ungefär där jag är just nu. Det är kaos i karaktärernas kalender och jag måste se till att alla hamnar på rätt plats i rätt tid innan jag kan fortsätta skriva.

En sak har jag i alla fall klarat av att boka in i den verkliga kalendern. Jag har reserverat ett hotellrum till nästa års bokmässa i Göteborg (oroa er inte alla förlag och agenturer som vill bjuda mig på hotellvistelse, det är avbokningsbart ända fram tills mässan startar.)


16 kommentarer

När fantomen rör sig …

Tycker du att tillvaron rusar för fort? Att det nyss var sommar, och nu är det snart jul? Att barnen växer upp för snabbt? Att du inte hinner med?

Då kan förlags- och bokbranschen vara någonting för dig. En välbehövlig vila i hetsen. För är det någonstans det går långsamt så är det där.

En vän har väntat i snart ett år på besked från ett förlag, och det är inte så att de har glömt bort att läsa manuset eller missat att det kommit in, nej de vet precis vilket det är, de är bara inte helt klara med sina diskussioner än. Måste ha ett till möte. Och kanske ett till. Och kanske läsa det en gång till.

En tjej i en författargrupp på Facebook skickade in sitt manus till ett stort förlag i mars. Det har gått vidare från instans till instans. Nu, i november, ringde hon och undrade vad som hände. Hon fick till svar att de skulle ha möte om två veckor – alltså i mitten av november. Förhoppningsvis skulle hon få ett svar innan nyår(!)

Själv har jag väntat på livstecken från ett visst håll i snart ett halvår. När jag hörde av mig hade de inte ens hunnit läsa än.

Tidigare brukade det heta att man fick räkna med att vänta i ungefär tre månader på att få svar från förlag. Tre månader är ganska lång tid, men ändå förklarligt. Ett år? Tänk då att det för det mesta redan har gått åt ett år eller mer – ibland flera år – för att skriva manuset. Och är det ett stort förlag som ska svara så kommer det sedan sannolikt att gå minst ett år till efter att boken blir antagen tills den kommer ut på marknaden. (Sedan tar marknaden vid, och då går det ofta snabbt igen.)

Så vad gör man (jag) när isen i magen börjar smälta? Skriver vidare på nästa manus. Tänker att när man (jag) väl får ett svar för ett av sina manus så skadar det inte att ha ett annat, eller kanske flera, på lut. Och försöker intala sig själv att det kan vara skönt att åtminstone ett område här i världen inte rusar framåt i vansinnesfart.