manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


11 kommentarer

Kanske, kanske, kanske

Jag är fortfarande på punkt 1 på min lista. Har inte skrivit ett ord på många långa dagar. I fredags orkade jag inte ens läsa – bara slötitta på tv. Nu har jag tittat ikapp. Otroligt hur terapeutiskt man kan finna ”Hela Sverige bakar”. Att se andra knåda, smälta choklad, spritsa rosa glasyr, balansera lager av sockerkaksbottnar, grädda pajbottnar… Väldigt rofyllt och behagligt.

Idag ”arbetstränade” jag. Hankade mig fram genom dagen på redaktionen men skapade knappast några storverk. Och jag tyckte att mina kollegor såg väldigt lättade ut när jag föreslog att jag skulle jobba hemifrån i morgon. Då slipper de mina hostningar.

Hostan och andfåddheten finns kvar, men jag känner hjärnan vakna så smått. Jag har nu svept hela Annan påföljd och snart plöjt Välkommen ut på andra sidan. Och någonting har börjat röra sig. I går, när jag skulle sova, kom äntligen en idéglimt till Magnus-manuset.

Ropa inte hej, ropa kanske, kanske, kanske…

Annonser


6 kommentarer

En plan

Jag har fått lite pengar i födelsedagspresent av mina snälla föräldrar. De ska få bidra till en del av min plan för hösten. Så här ser den ut:

1: Bli tillräckligt frisk och få tillbaka lust och energi.

2: 9 oktober är det tre månader sedan jag lade mitt råmanus (Unn) åt sidan. Testläsarkommentarer eller inte, det får räcka. Då skriver jag ut det, läser igenom det helt och hållet igen och hoppas att jag fortfarande gillar det tillräckligt mycket.

3. Sedan sätter jag mig ÄNTLIGEN och för in och fixar till allt som jag inte kunnat låta bli att tänka på under uppehållet. Om jag har rätt innebär det bland annat en ny första mening, ändrad POV i några av scenerna, skärpning av karaktärer och lite mer motivation i slutet.

4: När jag känner mig nöjd (nog) lämnar jag det vidare till lektör (det är här födelsedagspengarna kommer väl till pass)

5: Under förutsättning att jag inte blivit totalt avrättad av lektören försöker jag ta till mig kritik och förslag och göra det bästa av situationen.

6: När jag känner mig klar och modig nog skjutsar jag manuset vidare.

Nu kör vi! *Sätter genast igång med punkt 1.*


10 kommentarer

Godtagbara skäl

Bronkit. Så lyder domen. Luftrörskatarr som får luftrören att svullna, vilket i sin tur gör att man får för lite luft. Enligt läkaren lät jag som en storrökare, trots att jag inte röker alls. Inte konstigt att jag känt mig trött.

Det får ses som giltigt förfall från skrivandet, som halkat lååångt efter den senaste veckan.

Skönt ändå att det inte är jag som tappat lusten – ibland har jag undrat varför jag aldrig orkar skriva – utan bara en ovanligt dryg förkylning som stoppat mig.

Nu har jag en hel kasse med dyra mediciner att vidga luftrören med, så snart hoppas jag vara igång vid datorn igen.

Kanske finns det nån karaktär där ute som har bronkit? Jag tror det. I manuset efter Magnus, som jag redan funderar på. Inget skräck den här gången, utan mer roligt. Men det blir inte aktuellt förrän efter nyår.


2 kommentarer

Sidan 52, mening 5

Hoppar på tåget med att ange femte meningen på femtioandra sidan. Fast jag räknar ju aldrig sidor, utan tecken och ord, så först fick jag formatera om mina manus till lite mer rimliga boksidor.

Eget manus i skrivfas: ”Hon har kommit närmare huset nu, och hunden går snabbare.”

Eget manus i redigeringsfas: ”Unn drog efter andan och bytte ställning igen.”

Bok jag läser: ”Huruvida hon ville att han skulle fortsätta att servera henne svagt te i ytterligare sjutton år visste hon inte.” 


4 kommentarer

Energinivån höjd

Energin har varit i botten i många dagar nu. Förkylning och hosta. Ingenting skrivet sedan i torsdags, knappt någonting bloggat heller. Och idag var det dags för bokklubb. Hemma hos mig. Jag hade med nöd och näppe lyckats skicka iväg månadens nyhetsbrev på jobbet (alltid kul när internetanslutningen bryts en timme innan dagishämtning när man måste öppna fyra olika webbfönster för att kunna göra sitt jobb. NÄ.) och kände mig totalt urlakad när jag spurtade hem, hämtade två barn i skolan, hängde med dem hos grannarna tills barnafadern kom från sitt möte och tog över, och jag kunde fortsätta hem till oss, snabbröja, fuskbädda och börja laga mat. Jag får erkänna att jag inte kände mig helt upplagd. Det jag var mest sugen på var att somna på soffan.

Så ramlade fyra glada kvinnor in, vin korkades upp, lax serverades och bok diskuterades (En man som heter Ove av Fredrik Backman. Jag och en till var starkt för, två var halventusiastiska och en var kraftigt emot). Och vips var klockan nio, jag hade haft en toppenkväll och kände mig inte alls trött utan glad. Och skrivsugen!

Bäst att sätta igång medan jag har farten uppe.


5 kommentarer

Vilken torsdag!

Jag har aldrig gått på releasepartyn för skönlitterära böcker förut. På jobbet blir vi visserligen bjudna då och då i egenskap av tidningsredaktion, men jag har aldrig haft tid att gå. Och jag har aldrig fått en personlig inbjudan för att jag är jag. Men så, för några veckor sedan hände det. Jag fick min allra första release-inbjudan  i mejlen. Hurra! Och sen, inom en halvtimme fick jag EN TILL inbjudan. Dubbelt hurra! Men… Typiskt. Det var två olika releasepartyn, för två olika böcker, av två olika debutanter. Men på samma datum och exakt samma tid. Dessutom en dag då min man bokat upp sig.

Tack och lov föreslog maken att han kunde ta med sig barnen, och det var inte mer än 10 minuters taxiresa mellan festlokalerna. Jag tog det lite stressiga men roliga beslutet att inte välja mellan kalasen utan fira båda debutanterna.

Därför befann jag mig först på Birger Jarlsgatan och Nina Larsdotters firande av hennes debut Annan påföljd med en story som inspirerats av Sturebymorden, och en dryg timme senare på festen för Katarina Perssons livsbejakande chic lit-debut 90 minuter på Söder. Och OJ så trevligt det var!

Under några intensiva timmar träffade jag en strålande Nina Larsdotter på skyhöga klackar, en mycket glad och aningen lättad Katarina i vacker klänning, skålade i vin och mumsade snittar med härliga släktingar, glada bloggare, fina författarbarn, skrivarkursare, kursledare, omslagsillustratörer och andra trevliga människor. För det är så här: Folk man träffar i de här sammanhangen – jag har ägnat september åt att bedriva empiriska studier i form av skrivarkurs, debutantpicknick, skrivarmingel och två releasepartyn – är så fantastiskt trevliga! Glada, välkomnande, pratsamma, intressanta och vänliga.

Jag är väldigt glad att jag fick vara med och fira dessa två inspirerande kvinnor och deras bedrifter i torsdags.

TUSEN TACK NINA!

Och

TUSEN TACK KATI!

Hoppas att både ni och era böcker går en alldeles lysande framtid till mötes.


6 kommentarer

Inspiration en masse

Det finns ett uttryck som är ”Klä dig inte för det jobb du har, utan för det jobb du vill ha”.

Att klä sig som en författare är nog inte så svårt, eftersom en författare med fördel klär sig så som hen vill och trivs, vilket kan vara precis hur som helst. Och jag läste visserligen någon stans (jag läser visst en hel del…) att man inte blir författare av att hänga på författarbarer, utan av att skriva.

Jag skrev inte igår, i stället hängde jag med författare, förläggare, egenutgivare, spökskrivare, redaktörer, coacher och blivande författare på skrivarmingel. Så nej, manusarbetet gick inte framåt, men skrivlusten fick sig en rejäl skjuts. Det var fantastiskt inspirerande att höra om andras erfarenheter, och hur olika vägen till en färdig bok kan se ut. Catrine Tollström skrev sin bok på 10 år, och hade då gjort ett så långt manus att hon fick stryka ner det till hälften. Ändå är BFO Bödeln, Frälsaren, Observatören en tjock bok.

Flera författare vittnade från scenen om hur skrivandet för dem varit ett sätt att ta itu med svårigheter, och att en del av sorgen över sådant som hänt nu äntligen kunnat flytta ut från dem själva och in i deras böcker.

Några, som Ebba Range, fick mig nästan att gråta med sina berättelser, medan andra fick hela salen att skratta högt. Och bara baksidestexten på Birgitta Anderssons bok Blondie fick mig att vilja krama om henne hårt, trots att hon var en synnerligen sprudlande och levnadsglad uppenbarelse.

Sedan träffade jag ju Kati och Jenny och Eva och Nina och Anne-Lie och Dag och…

Det var bara en sak som drog ner kvällen. Jag, min amatör, hade som vanligt inga kontanter på mig. Och bokbordet innehöll många böcker jag velat köpa. En av dem får jag i alla fall köpa i morgon.

Nu ska jag se om jag kan omsätta lite av den där inspirationen i skrivande. För i morgon är det inspirationsdag istället för skrivardag igen.


8 kommentarer

Ses vi på skrivminglet?

Kapitlet som jag var så osugen på skulle till största delen utspela sig ”på stan”. När jag fastställde platsen till Hötorgshallen blev det plötsligt mycket roligare att skriva. Drygt 9000 tecken blev det igår och en liten bit av tappet är inhämtat.

Jag firar med att gå på skrivmingel i regi av Ann Ljungberg. Mitt första och en del i mitt projekt att bli ”skrivsocial”. Hittills har projektet varit väldigt trevligt, med kurs och picknick. Och den här veckan blir trippeltrevlig.

Ses vi där?


9 kommentarer

Totalt stillestånd

Jag har inte skrivit någonting sen i torsdags, knappt ens bloggkommentarer (sorry, men jag har läst era bloggar från mobilen, jag lovar). Nu tog jag äntligen fram datorn, men sitter bara och stirrar på skärmen och tänker att den är för ljus och att jag får ont i huvudet av den. Dessutom började jag ifrågasätta kapitlet som står näst på tur. Är det verkligen rimligt? Eller nödvändigt?

Jag har heller inte ens tagit bort plasten på tapeterna till sovrummet, trots att det var just tapetsera vi skulle göra den här helgen.

Det jag har gjort är slagit in kalaspresenter, hämtat tapeter och handlat färg, spontanbjudit gräsänka med barn på middag med tillhörande lekparksbesök, hängt i annan lekpark med yngsta medan äldsta var på teaterträning, fikat hos grannar, fikat hemma och fikat på café, röjt bort det värsta ogräset, röstat i kyrkovalet, varit på kort cykeltur, handlat mat, läst ett lite för stort antal papper från sonens skola, flyttat alla äpplen från gräsmattan till komposten, hostat, hostat, hackat, harklat och hostat, legat sömnlös och läst, läst och läst Annika Estassys Solviken.

Om jag inte lyckas få ur mig närmare 15 000 tecken i morgon så är jag officiellt efter schemat.

Men idag blir det inga. Nu ska jag sluka sista femtedelen av Solviken, och kanske en bit tårta.

Vad har ni gjort i helgen?


6 kommentarer

Medvetenhet

Min ambition med de manus jag skrivit och skriver hittills är framför allt att underhålla. Skrämmas en aning, eller mycket, kanske leverera en och annan rolighet eller sarkasm. Jag har ingen ambition att skriva ”boken som förändrade världen”.

Ändå så har jag det. Litegrann, av bara farten. Sedan kanske jag inte lyckas, ibland måste någon dö, som man helst vill spara. Men om man ändå försöker undvika att falla ner i schablonen med ett mäktigt manligt monster som slukar unga vackra kvinnor (som ett högre straff för att de är sexuellt frigjorda till exempel) så kanske någonting är vunnet. Och om man har en karaktär som tillhör någon form av minoritet, så kanske hen inte behöver vara den första som stryker med.

Jag vill gärna att någon med glasögon beskrivs som snygg – det saknade jag stort när jag var i yngre tonåren och ännu inte fått skaffa linser. Och jag försöker undvika att beskriva någon som ful baserat på storlek, form på näsan, tänderna och så vidare. Hellre i så fall genom saker som man kan ”rå för” och göra någonting åt, som rinnande snus, ett otrevligt språk eller en uselt klippt frisyr.

Sådana saker gör skillnad, tycker jag. Jag gillade till exempel starkt att i Katis Nina i 90 minuter inte nojar över sin vikt en enda gång (kanske en enda?) i hela boken. Befriande.

Hur tänker ni?