manuskt

Frida Andersson Johansson skriver om att skriva


4 kommentarer

300 000!

Målet är 100 000 tecken i månaden.Det går fint det. 31 mars, och har passerat 300 000 tecken med en blygsam råge.

Annonser


Lämna en kommentar

Fel person

Plötsligt blir jag osäker. Borde Unn i sjäva verket vara ”jag”? Skulle berättelsen vinna på om huvudpersonen berättade den i första person? Det tål att tänkas på.

 

Men kan man då varva första person med en ”allvetande berättare” för de kapitel där Unn inte deltar? Det tål också att tänkas på. Jag gör det sen.


6 kommentarer

Hur mycket ska man avslöja?

Jag har tänkt lägga ut lite snuttar ur mitt manus här. Jag har redan gjort det en gång faktiskt. Och jag har droppat vad huvudpersonerna heter. Antytt en genre. Men hur mycket ska man berätta? Och vad är jag rädd för?

Är jag rädd för att någon annan ska sno hela idén, sätta sig ner och vrålskriva en roman med samma story, och skynda sig att sälja in den innan jag ens hunnit halvvägs? Ja, lite, knäppt nog. Jag inser att det är väldigt långsökt att någon skulle gå i land med den saken. Jag inser att det är helt omöjligt att den boken skulle bli likadan som min, även om vi hade samma utgångspunkt för berättelsen. Och jag inser att bokmarknaden inte funkar så att de säger ”Nej, tyvärr, det finns redan en bok om det här.”(För jag är ju också i hemlighet rädd att den där som skriver förbi mig också skriver bättre än jag, och det vore jobbigt att se sin egen bok i en bättre version gjord av någon annan. Särskilt när man själv till viss del drivs av tanken ”det där kan jag göra bättre.”)

Det finns ju inte bara en deckare där liket hittas hängandes i ett träd på Gotland a la asaritual, eller en kärleksroman som handlar om ett par som glider isär vid ett dödsfall i familjen men som hittar tillbaka till varandra på slutet. Fredrik Backmans Ove i En man som heter Ove, som jag nyss läste ut påminner inte så lite om Clint Eastwoods veteran i Gran Torino, eller någon annan kärv man som mjuknar och börjar visa känslor under berättelsens gång. Ändå är historierna helt olika varandra.

Att inte berätta om idéer har dessutom inte någon verkan. Jag har varit frilansjournalist i flera år, och hur unika idéer man än tänker att man har så är det ofta nån jävel som har fått exakt samma idé, nästan samtidigt. Och fråga uppfinnare så ska du se hur ofta det händer att en idé visar sig komma från flera håll samtidigt. Just när en uppfinning är uttänkt så kommer den ut på marknaden, baserad på någon annans väldigt likartade idé. Idéer föds ur tiden och andan, och när tiden är mogen kan samma idé plockas av många hjärnor. Typ.

Ändå jag håller på mig. Jag vill gärna tro att min idé är åtminstone lite egen. Jag vill gärna vara mer klar innan jag avslöjar ”för mycket”, vad det nu är.

Hur gör andra, undrar jag?


1 kommentar

Bryter mot reglerna

Jag läser just nu Fredrik Backmans ”En man som heter Ove”. Jag har kommit halvvägs, men redan under de första sidorna skrattade jag högt flera gånger. Precis som i sina krönikor lyckas Backman utmärkt med igenkänning och humor. Och han gör det till stor del med liknelser. Regeln att hushålla med liknelser har Backman kort sagt gett blanka tusan i. Tack och lov.

”En man som heter Ove” är en lång uppräkning av liknelser; hisnande, aparta, exakta, rolliga liknelser. De är en så stor del av berättelsen att utan dem hade boken inte existerat.

Det kan vara skönt att tänka på, när man börjar haka upp sig på ”dos and don’ts”.

Den här listan har valsat runt bland mina Facebook-vänner. Läs, le och lär: (Och glöm den sen igen)

  1. Avoid Alliteration. Always.
  2. Prepositions are not words to end sentences with.
  3. Avoid cliches like the plague. (They’re old hat.)
  4. Employ the vernacular.
  5. Eschew ampersands & abbreviations, etc.
  6. Parenthetical remarks (however relevant) are unnecessary.
  7. It is wrong to ever split an infinitive.
  8. Contractions aren’t necessary.
  9. Foreign words and phrases are not apropos.
  10. One should never generalize.
  11. Eliminate quotations. As Ralph Waldo Emerson once said, “I hate quotations. Tell me what you know.”
  12. Comparisons are as bad as cliches.
  13. Don’t be redundant; don’t use more words than necessary; it’s highly superfluous.
  14. Profanity sucks.
  15. Be more or less specific.
  16. Understatement is always best.
  17. Exaggeration is a billion times worse than understatement.
  18. One word sentences? Eliminate.
  19. Analogies in writing are like feathers on a snake.
  20. The passive voice is to be avoided.
  21. Go around the barn at high noon to avoid colloquialisms.
  22. Even if a mixed metaphor sings, it should be derailed.
  23. Who needs rhetorical questions?

 

Enligt uppgift härstammar reglerna från Frank L. Visco som publicerade dem i Writers’ digest i juni 1986.


1 kommentar

40 000 ord!

Sade hon och skrev sedan drygt 13 000 tecken och passerade som en händelse 40 000 ord, vilket enligt vissa är den magiska gränsen för att en text över huvud taget kan göra anspråk på att kalla sig roman (kortroman visserligen, but still.)

Har firat med överbliven prinsesstårta från sonens 6-årsdag och The Following på tv4.


4 kommentarer

Man måste läsa. Men man måste skriva också.

Man måste läsa mycket för att bli bra på att skriva, står det överallt. Men när man läser skriver man inte.

Just nu har jag snöat in på att läsa bloggar, skrivtips och skrivtidningar och hittar inte alls suget att skriva. Och när jag väl sätter mig för att tvinga fram några ord så ringer alla tipsen i huvudet, så att jag börjar korrigera mig själv. ”Oj, nu skrev jag visst ett adverb. Hm, det där är nog mera ”tell” än ”show” och har jag verkligen börjat så nära den dramatiska händelsen som möjligt, eller ordar jag på en massa dravel i onödan för att komma fram till det viktiga?”

Kort sagt, det blir inte alls lika roligt att skriva.

En annan sanning är att när man sover skriver man inte. Jag har sovit otroligt dåligt den senaste tiden. Och jag kan säga att när man inte sover, så skriver man inte heller. För man orkar inte. Inte jag i alla fall.


Lämna en kommentar

Redigeringssugen

Jag har lovat mig själv att jag inte ska peta i texten innan jag har ett färdigt råmanus. Idag har jag vabbat med en pigg magsjuk och en trött frisk, och inte skrivit en bokstav. Däremot har jag, när vabbandet så tillät, googlat runt på det allvetande nätet och läst skrivtips. Och jag är så sugen på att gå igen om det jag redan har skrivit för att kolla om dialogerna funkar, om jag har lyckats med gestaltningen eller fastnat i adjektivfällan och för att styra upp kapitelövergångar och spänningsskapande inslag.

Jag har bara kommit halvvägs, om ens det, i mitt manus, och det är alltså inte alls läge för någon redigering än. Jag tänker hålla mig till planen och skriva klarat historien från början till slut först. Men jag gjorde ändå något som jag kanske egentligen borde ha gjort för länge sedan. Jag spaltade upp min huvudperson Unn för att se om hon är mångfacetterad nog, och om hon har tydliga drivkrafter. Jag blev faktiskt positivt överraskad av hur mycket jag visste om henne.

Hon har liksom vuxit fram allt eftersom, som ett instrument som behövs för att berätta historien, inte som en färdigstöpt karaktär som historien sedan byggts kring. Men hon har en bakgrund som format henne, hon har intressen, rädslor hon kämpar mot, åsikter och svagheter. Det hon inte har är ett tydligt utseende. 

Nu ska jag försöka släppa tankarna på redigering och i stället uppamma lite skrivlust framför Grand Designs, för jag – liksom Unn – gillar Kevin McCloud.