Show and tell

Måste man gestalta? Ja absolut säger vissa. Nej inte alls säger andra. Men ”show don’t tell” då?

Det finns en tendens till att skrivråd och rekommendationer tolkas som lagar och tvångströjor. Lagom är bäst och det går trender i allt, tänker jag. Välj rätt saker att gestalta. Show AND tell.

En bok som bara innehöll gestaltning och inget rakt berättande skulle bli odräglig att läsa. Men saker kan också gestaltas på många olika sätt. Rakt berättande kan rent av användas för gestaltning.

Berättar du rakt upp och ner att ”Pirjo körde sin Mercedes för Jaggan var på service” har du vips visat läsarna en person som förmodligen är rik och gillar sportbilar. Och som tycks föredra Jaggan framför Mercan. Det är gestaltning.

Det behövde alltså inte stå ”Pirjo grimaserade när den kalla ratten mötte huden” och så vidare, för att vara gestaltning.

Hade du däremot skrivit ”Pirjo var väldigt rik. Det var tur, eftersom hon gillade sportbilar. Hon hade en Jaguar och en Mercedes och några bilar till, men Jaggan var den hon tyckte bäst om. Nu var den tyvärr på service, så den här dagen fick hon köra sin Mercedes istället”, så hade du inte lämnat någonting öppet för tolkning. Sådant ogestaltat berättande kan absolut fungera ibland, men risken är att det blir tråkigare att läsa i längden.

Behöver inte krångla till

Hos nybörjare verkar det finnas en utbredd missuppfattning om att gestaltning är ett ”krångligare sätt att måla upp en händelse eller ett tillstånd”. Men en gestaltning kan alltså tvärt om strama upp en text.

Ett annat exempel. Istället för att skriva ”Enok var väldigt kortfattad av sig och gjorde aldrig några längre utvikningar. Faktum är att han sällan talade alls om han inte blev tilltalad”, kan du ju bara låta Enok svara ”Jo.” ”Nä.” ”Jaha.” osv. i sina repliker.

Tar du fasta på begreppet ”show don’t tell” så kan du tänka dig att du ska visa att Enok är kortfattad, inte berätta att han är det. Och hur visar man att någon är kortfattad? Genom att låta honom vara kortfattad helt enkelt, tänker jag. Ungefär som om du skulle spela Enok på en teaterscen.

På samma sätt kan du visa vilken ekonomi eller stil eller vilka värderingar en person har genom att välja ut vad de tycker är viktigt eller hur de uttrycker sig. En person som lever i en ”våning” och har ”bedårande kuddar från Svenskt Tenn” kan vara samma person som schackat en ”lya” och har några ”snofsiga kuddar med blommor på”. Men kommer de från samma bakgrund?

Teater, inte charader

Man skulle kunna säga att det man vill uppnå med gestaltning till viss del liknar teater.  En karaktär på scenen kan säga ”Fan vad dyrt” men det vore inte så sannolikt att hen sade ”Jag är en väldigt snål person. Det har jag varit sedan jag var liten.”

Kruxet är att många inte tänker teater när de gestaltar utan charader. Alltså att man ska låta läsarna gissa vad man menar men absolut inte får använda just det exakta ordet.

Så kan du göra ibland. Men låter du alltid karaktären gnida sig på magen och dregla istället för att säga att hen är hungrig så blir det överdrivet i längden.

Som sagt. Lagom är bäst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s