Läsare dog i adverbchock

Är det någonting jag brukar irritera mig på så är det tvärsäkerhet. Bland skrivande personer råkar man förr eller senare ut för den – personen som drar en skrivregel in absurdum. Står det i en handbok att man ska hålla nere på adverben så tycker den här personen att man ALDRIG får använda adverb. Ska man undvika ordet ”lite” så får man ALDRIG skriva ”lite”. Och ska man tänka på gestaltning så måste man gestalta ALLT!

Det intressanta är att de med tvärsäkrast åsikter sällan är de som sysslat längst med skrivande. Kanske är det som med annat man ägnar sig åt. När jag hade ridit på ridskola i ett år och lärt mig galoppera ansåg jag mig vara en hejare på det här med ridning. När jag hade ridit i sju år insåg jag hur lite jag faktiskt kunde.

”Det beror på”, är i regel ett mer sant påstående.

Så. Det här med adverb och att man ska undvika dem är en regel jag alltid tagit med en nypa salt. Till en del eftersom jag gissar att den är ett engelskspråkigt skrivråd från början, där adverb slutar på ”-ly”. Språk är som bekant uppbyggda på olika sätt och i vissa språk bildar man nya, exakta termer för allt, medan man i andra språk väljer att kombinera befintliga ord för att uttrycka samma sak. Det går alltså inte alltid att ta en skrivregel för ett språk och översätta den rakt av för ett annat. Jag anser att det finns meningar där ett adverb kan finna sin plats, utan att det för den skull gör att man skriver läsaren på näsan.

Idag öppnade jag en ny bok (säger inte vilken, då förstör jag den för er på samma sätt som min man förstörde Gilmore Girls genom att påpeka hur mycket och snabbt de pratade. Jag hade ärligt talat inte tänkt på det innan, bara gillat de rappa dialogerna.), läste prologen och dog adverbdöden.

På de fyra första sidorna (motsvarar tre sidor text) läser jag:

Käckt
Bekymrat
Sorgset
Retsamt
Förargat
Omsorgsfullt
Idogt
Demonstrativt
Tillrättavisande
Förnärmat
Högtidligt
Varsamt
Uppfordrande
Varsamt
Slappt
Sorglöst
Målmedvetet
Omsorgsfullt
Långsamt
Oroligt
Uppmuntrande
Högtidligt
Obekymrat

Dessutom ett stort antal ”fräste”, ”muttrade”, ”blängde” och ”fnös”. Och vet ni, då kände jag mig faktiskt en aning skriven på näsan.

Konstaterar att ett adverb tätare än var fjärde rad är långt över min toleransnivå. (Och ovan tog jag inte med adverben i replikerna eftersom jag tyckte att det var helt okej.)

”Det beror på”, är ett påstående som skulle kunna kombineras med ”lagom är bäst”. Eller kanske ”för mycket eller för lite skämmer allt.”

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s