Min oförmåga att göra kurvor

(Varning för långt och måhända aningen svamligt inlägg)

Det pratas mycket om kurvor när man håller på med skrivandet. Dramakurvor. Karaktärsbågar. Sådana saker.

Jag brukar hävda att jag skriver utan en dramaturgisk mall. Jag blir nojig när någon tipsar om Writers Digests tiopunktslista för hur man ska konstruera en bra berättelse,  med en hjälte, en antagonist och vändningar på rätt ställen. För så har jag ju inte tänkt. När jag har försökt pressa in mina historier i ”hjältens resa” i efterhand lyckas jag inte alls.

Då var det befriande att höra att höra Kristina Ohlsson säga i podden ”Skriv en bestseller eller en annan bok” (lyssna på den) att hon inte anpassade sig efter någon dramaturgisk mall. Jag skrev om det på Instagram och fick kommentaren att även den som inte medvetet använder en dramaturgisk mall gör det sannolikt omedvetet, för att hen har läst så pass mycket böcker och hört många historier och vet inombords hur en historia ska berättas.

”Jag tror inte att det bara finns EN mall”

Ja! Så tror jag också. Men jag tror att det inte  bara finns EN mall, utan att den här ”kurvan” kan se väldigt olika ut beroende på vilken historia man berättar. Ibland är den stegrande där spänningen ökar hela tiden, ibland svänger den upp och ner i en faslig takt där du blir överraskad gång på gång, ibland är den ganska lågmält plan, men eftertänksam.

I ett senare avsnitt av samma podd pratar Caroline Eriksson och Ninni Schulman om vikten av dramaturgi. Framåtrörelse, att karaktärer ska utvecklas och så vidare. Och det är klart. En historia som inte har (framåt)rörelse blir ju svår att läsa (Även om rörelsen kan ske genom tillbakablickar får reda på vad som hänt längre och längre tillbaka, så är det ju en slags framåtrörelse när man har all information – hur hamnade vi på den punkt där vi befinner oss nu.)

Det jag menar när jag säger att jag inte använder dramakurvemallar är alltså att jag inte gör det medvetet. Däremot tänker jag absolut på att karaktärerna ska vilja någonting, att de ska utvecklas på ett eller annat sätt, att historien ska svänga (en otäck händelse kan till exempel få större effekt om det har hänt någonting positivt strax innan, fallet från höjden blir så att säga hårdare), att det ska finnas tydlig framåtrörelse eller hintar om att saker kommer att hända som gör att man blir nyfiken att läsa vidare. Sådana saker. Men exakt när de inträffar och hur, det sker på känsla. Känner jag att texten tappar fart i ett parti, då är det nog dags att ge läsaren någonting upplivande just där.

”Känner jag att texten tappar fart i ett parti, då är det nog dags att ge läsaren någonting upplivande just där.”

(Självklart misslyckas jag också med detta. Att skriva är lite som att sitta och titta på en match och se precis hur spelarna borde placera sig för att kunna avancera, vem som borde få passningen och vad backen borde göra istället för att gå på motspelaren med bollen, och sen själv gå upp på planen och inse att man inte har koll på särskilt mycket alls. Det har hänt att jag stört mig på andras sätt att skriva, för att sedan märka att jag gör exakt likadant själv.)

Ibland försöker jag trots allt. Jag försöker rita upp en kurva för en karaktär – för att jag har sett att det är så andra gör. Jag försöker sätta postitlappar på en bit kartong. Jag försöker göra en tidslinje.

”Problemet” är att min hjärna inte fungerar särskilt visuellt. Jag har aldrig fattat mindmaps till exempel. De tilltalar mig inte alls, de är röriga och ostrukturerade och tittar jag i ett hörn kanske jag missar någonting som står i ett annat hörn eller längst upp i mitten. Listor är mer min grej. De kan man läsa från början till slut och när man är klar vet man att man läst allt.

Minnestekniker där man ska hitta på en bild som motsvarar en siffra och sedan göra en historia av de olika bilderna för att komma ihåg till exempel ett telefonnummer gör mig bara förvirrad. För mig är det betydligt lättare att bara lära sig telefonnumret utantill.

När jag hör ordet karaktärsbåge så fastnar jag på ”båge”. Ska den vara bågformad alltså? Varför kan den inte vara rak, men från höger till vänster så att utvecklingen går framåt? Varför måste det vara en puckel på mitten? Och varför måste puckeln i så fall gå uppåt nödvändigtvis?

”Nej för tusan, en tidslinje ska ju vara sådär härligt kreativt liggande!”

Så sent som idag kom jag på en massa nya element som kommer att lyfta och fördjupa historien jag skriver på för tillfället. Jag fick för mig att rita upp en tidslinje med viktiga händelser och scener markerade. Sagt och gjort. Eller? Skulle jag göra linjen uppifrån och ner, för det är ju lättare att skriva och spalta upp så? Det får plats mer text och blir mer lättläst om man har linjen till vänster och kan skriva bredvid. Nej för tusan, en tidslinje ska ju vara sådär härligt kreativt liggande! Jag gjorde en liggande tidslinje. Satte dit slutpunkten längst till höger och skrev några ord om slutet.

Sedan skrev jag en himla massa anteckningar och frågor högst upp på pappret. I en lista. Nuddade inte ens linjen. Kom på mig själv och gjorde ett försök med att sätta dit några scener. Jaha, de där scenerna vet jag ju redan om. Det slutade med att jag kluddade över hela linjen.

Så nu gör gör jag som jag brukar. Skriver en scenordning i ett dokument, som ett slags synopsis. Fyller i scenerna med text. Kompletterar med nya scener där det visar sig fattas någonting. Flyttar om ibland om det blir ett bättre driv så. Och så använder jag ”Document map pane” i windows (tror det heter dokumentöversikt på svenska, under View / Sidebar)  för att få en överblick över kapitlen och en uppfattning om var det blir för tjockt med action och var det tvärtom blir för segt. Det har funkat hyfsat hittills.

 

Annonser

12 thoughts on “Min oförmåga att göra kurvor

  1. Jag håller inte heller på med kurvor, bågar eller linjer! Aldrig riktigt kunnat peka ut exakt var på den dramaturgiska kurvan en viss text befinner sig. Härligt att höra att man inte är ensam! Det är möjligt att jag omedvetet skriver i bågar och kurvor och linjer men jag ser bara allt som text text text som jag älskar!

  2. Jag använder en dramaturgiska kurva som stöd när jag skriver, men med tiden kan jag tänka mig att det faller sig naturligt.
    Den berättande människan lär ha en slags inbyggd känsla för dramaturgi, folk har ju varit trollbindande berättare långt före någon tecknade ner en kurva i form av en val 😄
    Intressant inlägg, trevlig helg!

    1. Jag har ju någon slags kurva såklart, men mer en som växer fram och formas till under tiden, och jag tänker inte heller på det som en kurvig bild. Framför allt så lyckas jag inte fokusera på att rita upp en kurva, utan vill mer ha den i listform med temposkillnader / spänningsskillnader. Har just lyssnat på ännu ett avsnitt av podden ”Skriv en bestseller eller en annan bok” och Anna Fredriksson som var där i egenskap av dramaturgiexpert skrev också sina tänkta scener rakt upp och ner i ett word-dokument hellre än att laborera med färgglada postit-lappar så jag är inte ensam med just den biten 🙂

      1. Jag läste precis ditt inlägg om detta! Ja, dramaturgiska kurvor kan vara stolpar eller ljudfiler eller vad som helst, egentligen. Jag tror det handlar om hur vi som skriver kan/inte kan visualisera det hela. Själv ritar jag på papper initialt, sedan skriver jag stolpar när jag kommit längre – för att se att jag jobbar åt rätt håll, liksom. Använder också kom-ihåg-lapparna i Macbooken för att hålla ordning på tidslinjer. Har du testat Scrivener? Hör både bu och bä om det programmet (mest bä).
        Bra podd det där, alltid något intressant att ta med sig!

  3. Nej, jag använder mig heller inte av kurvor och dylikt. Men jag kan hålla med om att det förmodligen är något som sitter djupt i märgen efter alla filmer man sett. Man har en sådan tydlig bild av hur ett berättande bör se ut att det nog går av sig själv mer eller mindre. Ibland kan jag känna att vissa delar är tunna, och då gör jag en snabb översikt över kapitlen för att se var det kan behövas byggas ut. Och ofta stannar jag någonstans i skrivandet upp och tänker igenom om det finns några vändpunkter, även om jag inte slaviskt följer var de bör finnas eller hur många de är. För mig startar det alltid med en idé, sedan vill den idén oftast berättas på sitt eget sätt 🙂

    1. Just så. Möjligen skulle jag behöva bli lite bättre på att ”sprida ut historien jämnare” så det inte blir för långsamt i starten och inte för högt tempo på slutet. Det är en sån sak jag får hålla koll på, har jag lärt mig.

  4. Kolla in Wonderbook, de har otroligt häftiga bilder över hur man kan tänka att just dramaturgi kan se ut. Hur olika alltså. Och när jag tänker på dramaturgi så ser jag oftast framför mig bilden på datorsladdar som hänger ner bakom ett skrivbord. Så ser min dramaturgi ut. Tämligen kaotisk. Och ja det finns många sätt att göra det på.

    1. Tack för påminnelsen! Jag har idag läst Wonderbook som legat bortglömd i min hylla larvigt länge. Känner igen mig extra mycket i den nu med några manus i ryggen, än jag gjorde när jag tittade igen om den första gången. Mycket förtjust i beskrivningen av olika strukturer och berättanden och ödmjukheten i att alla historier och författare kan ha sina egna förhållningssätt. Blev riktigt nykär i den boken. Sladdhärva är en målande beskrivning 🙂 Just nu tänker jag mig att jag har en karaktär som är julgran och behöver en händelsekedja / karaktär som är ett rött band eller en glittergirlang som ska snurra sig runt granen för att piffa upp den och göra den mer intressant.

  5. Jätteintressant inlägg. Och då gör det inget att det är långt 😊 Jag har funderat en hel del på det där med dramaturgiska bågar och jag gör nog också på mitt eget sätt. Det är himla skönt att läsa om att det faktiskt finns många olika sätt att planera och skriva en berättelse. Det behöver inte göras på ett visst bestämt sätt utan det finns en rad olika varianter. Tack för ett bra inlägg!

    1. Roligt att du gillade! (Min käre far deklarerade att han inte ens hade orkat läsa halva inlägget. Men å andra sidan så är han inte riktigt målgrupp för bloggen heller :-D)
      Ja, jag tycker också det är skönt att påminnas om att det finns olika sätt att göra saker på och att alla kan vara lika rätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s