Den där J K Rowling alltså

Jag och 8-åringen håller på att läsa Harry Potter tillsammans och är nu på tredje boken (Fången från Azkaban – fun fact, Azkaban fanns i WordPress stavningskontroll). Jag har tidigare påpekat att jag tycker den svenska översättningen är lite hackig att läsa högt från, och det tycker jag fortfarande, men bortsett från det – allt är ju så smart berättat.

Nyligen läste vi kapitlet om Hagrids första lektion om ”magiska djur” där vi introduceras för hippogriffer för första gången. Eftersom Harry och historien kommer att behöva en hippogriff längre fram måste vi nämligen få reda på att de finns och vad de är (korsning mellan häst och örn, typ).

Istället för att som hastigast nämna att de finns, så ägnar Rowling ett helt kapitel åt saken. Presentationen blir i sig ett eget äventyr, som inte bara presenterar hippogriffer, utan även fördjupar Harry (som såklart lyckas bete sig som man ska för att vinna varelsernas förtroende), Malfoy (som såklart är dryg och gör fel), Hagrid (som såklart på sitt snällnaiva sätt visar upp ett skräckinjagande, livsfarligt djur för nybörjare. Dessutom blir vi ännu mer medvetna om och nervösa inför Ministry of Magics inflytande på skolan, och hur pappa Malfoy faktiskt kan använda sin makt för att försvåra för både Hagrid och resten av Dumbledores gäng när Draco får en skada att visa upp som han kan skylla på Hagrid.

Sen gör hon samma sak i kapitlet om Boggarten i klädskåpet och Lupins största rädsla (en silverfärgad sfär – vilket är en betydligt subtilare plantering, för hon är så bra att hon fixar det med) och så vidare och så vidare.

Man brukar säga att alla kapitel och scener ska ha ett syfte, annars ska de bort. Rowling packar sina kapitel fulla – samtidigt som de står fint för sig själva genom att de är egna små historier.

För en vuxenbok blir det kanske väl tydligt med vissa planteringar (att Ron är så bra att spela schack i första boken, och så händelsevis råkar det vara just ett schackspel man ska passera i slutet) även om många filmer är minst lika övertydliga, och för en barnbok är det så himla smart att jag blir matt.

Nu ska jag jobba vidare med min barnbok. Jag är glad om den får vara ett kex på bordet bredvid den tårta i flera våningar som är  Harry Potter-böckerna. Är jag riktigt duktig kanske det blir ett kex med fyllning och glasyr.

Annonser

3 thoughts on “Den där J K Rowling alltså

  1. Intressant! Jag är inte skönlitterärt skolad, och jag ser att jag har en del att lära. Kanske ska läsa om HP – i studiesyfte! 🙂

    1. Jag tror det är skrivandet som skadat mig så jag ser ”konstruktionen” tydligare nu. Tänkte inte alls på sånt förra gången jag läste HP. Men den är både bra som studie och rolig att läsa igen 🙂

  2. Ja, jag är också väldigt imponerad av att planera olika trådar och föra samman till ett smart och snyggt mönster. Som du säger kan det kännas lite övertydligt ibland, men så är ju vuxna heller inte målgruppen. Jag hoppas att det blir ett härligt kex med fyllning av din barnbok, och är förstås mycket nyfiken!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s