Skammens rodnad

Jag har läst ut Nyckeln. Jag har ätit upp Alladin-asken. Inget händer med novellsamlingen förrän i vår. Jag väntar på respons på mitt bokmanus. Jag har ingen energi att börja skriva nytt.
Så vad gör jag?

Nu på kvällen tog jag fram en utskrift av mitt gamla deckarmanus, skrivet för si så där sju år sedan. På den tiden hade jag inte mycket koll, det har jag redan konstaterat. Tänkte att det kunde vara kul att se om historien var värd att skriva om, nu när jag har lite bättre sådan. Koll alltså.

Språket är inte särskilt farligt. Skriva i bemärkelsen uttrycka mig på svenska kan jag ju sedan länge. Men…

Gissa hur många karaktärer som får vara perspektivpersoner?
Tretton (13) stycken! Det vill säga i runda slängar 100 % av persongalleriet.

Det här har jag alltså glatt skickat ut till förlag.

Jag tror att jag skulle kunna pressa ner antalet POV till fyra, eller om jag är hård, tre.

Jag skulle dessutom enkelt kunna stanna kvar längre i vissa scener som jag i nuläget fladdrar förbi raskt. Varva bakgrund med framåtrörelse mer och förlänga slutet. Ta bort en massa privattrams (det märks att vi var i bröllop och barn-fasen när jag skrev detta om man säger så…) och gestalta mer.

Kanske gör jag det. Om inte annat så för att slippa rodna av skam när jag ser manusbunten.

Annonser

6 thoughts on “Skammens rodnad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s