Picknick och panik

Dagens debutantpicknick bjöd på strålande solsken och glatt sällskap. Förutom de bloggande debutanterna på Debutantbloggen så var bland annat Kati och Anna Keiler där och det var kul att få träffa alla i ”köttvärlden” (som jag såg att någon kallade det). Både trevligt och tänkvärt. Det visade sig att så gott som alla anlitat någon form av lektör eller coach. Jag har inte tagit det steget. Ännu. Eller, om jag ska vara ärlig så har jag faktiskt inte varit inne på det alls, men nu börjar jag tänka på det mer och mer.

På vägen hem, styrkt av dagens möten, läste jag igenom Magnus-manuset från början. Jag log förnöjt åt den första meningen, inte illa alls. Och sen… Jag fick kanske inte panik men kände mig rätt stukad. Texten bara malde på och på med klumpigt språk och upprapade upplysningar och övertydligheter och tristess och… Det enda som kändes riktigt dugligt var dialogerna, och det är inte de som dominerar, om jag säger så. Ska jag verkligen skriva vidare på detta, eller ska jag sätta mig och redigera igenom den första biten rejält först? Eller skrota det helt och hållet?

Fast… Jag gillar ju mina små läskigheter, som när den gamla damen bara… Hu. Och jag har ju kommit på en så bra bakgrund till min bikaraktär. Och så vill jag verkligen skriva scenen där huvudpersonen får en aha-upplevelse som accelererar hens utveckling. Och egentligen har jag bestämt mig för att knacka ner hela historien till ett färdigt första utkast, innan jag ger mig i kast med någon form av redigering. För det är ju trots allt bara det, ett första utkast och sådana får väl vara lite klumpiga och övertydliga innan de fixas till. Eller?

16 svar till “Picknick och panik”

  1. Jag har ju gått på skrivarkurser under ganska många år nu och där har vi sas coachat varandra eftersom flera av oss följts åt. Superbra.
    Den där ”stukningen” kände jag verkligan av när jag för ett tag sedan gick igenom mina noveller. Jag inbillade mig både att jag hade betydligt fler och att de var betydligt bättre. Suck…
    På’t igen…

  2. Men vet du vad? Så kände jag också om mitt senaste manus när jag plötsligt lyfte blicken och betraktade det jag skrivit. Så grått. Så jag la det åt sidan ett tag och gjorde något annat och när jag tittade på det igen någon månad senare så… var det inte alls tokigt. Faktiskt kände jag mig mer än nöjd och det jag hade trott mig måsta skriva om funkade perfekt som det var. Lite distans kan göra underverk! Första utkast kan se ut precis som helst, det är klart du ska skriva klart det! Pepp pepp.

    1. Tack! Jag lade det inte åt sidan, utan började styra upp. Och nu känns det som om jag är på banan med Magnus-manuset igen. Men jag bävar för att läsa Unn-manuset igen när det väl blir dags för det.

  3. Det var jättekul att träffa dig IRL Frida, även fast det tog ett tag innan vi kopplade 🙂 Ditt manus är säkert mycket bättre än du tycker just nu. Det är ofta man själv som är ens största kritiker. Men det är toppen att ta hjälp av en lektör och få lite tips längs vägen. I alla fall tyckte jag det!

    1. Detsamma! Lektör kan det nog bli, men då i första hand till Unn-manuset som är betydligt mer färdigt. Det är så jag har tänkt nu i alla fall, tycker det känns läskigt att släppa in någon under själva skrivandet.

  4. Det är när man känner så där som man måste lägga det ifrån sig en stund. Eller som du tydligen överväger, skicka det till en lektör. Då får du ju bra kommentarer att jobba med. Vissa skräckfyllda magkänslor behöver faktiskt inte stämma.

    1. Jag bestämde mig för att det vore osannolikt om all skrivförmåga som jag ändå fått bekräftad ganska många gånger genom åren plötsligt skulle ha försvunnit. Sedan tog jag tag i det från början, med fokus på att förbättra. Och SÅ dåligt var det nog faktiskt inte. Nu är det bättre. Men en lektör kan nog få komma in mot slutet.

  5. Jag har haft exakt samma känsla. En text som mina skrivgruppskollegor gillade. Så läste jag igenom slutversionen själv och fick panik. Stappligt spåråk. Inget flyt. Bara jobbigt. Men när jag sa till de andra att den här texten får jag nog slänga så var de totalt oförstående. Så jag lät den ligga någon vecka eller två innan jag satte mig för att läsa den i lugn och ro, och då flöt den igen, och krävde bara enstaka småfix… Jag tror det finns en inbyggd risk om man går tillbaka till texten ”i fel läge” så att säga.
    Dessutom vill i alla fall inte jag börja skriva om början innan jag tagit mig igenom hela. Det kan ju dyka upp andra saker i texten mot slutet som gör att du vill justera början i alla fall, och då är det ju lite ”onödigt” att ha lagt tid på att redigera något som inte skall vara på det sättet…

    1. Jag håller egentligen med om att man inte ska pilla på början i onödan. Risken är att man sitter och petar på de första kapitlen hela tiden och aldrig kommer framåt. Men den här gången gjorde jag det i alla fall, bara för att… Ja, det kändes nödvändigt. Det får säkert skrivas om senare ändå, när man vet vad i slutet som man måste bädda för bättre och så vidare. Men just nu tror jag att det här var vad jag behövde 🙂

  6. Bra inlägg om skrivandet ångest där man sitter ensam på kammaren. Härligt dock att du blev peppad och full av energi från Debutantpicknicken. Det var en stor del av meningen. Lektör säger jag bara. Det är grejen i många fall!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s